Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021

Information

Sista chansen att ta del av Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden

Onsdag 10 februari, kl 16~20 samt lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 12~16
Galleri Syster håller öppet. Grupputställning med Augusta Strömberg, Susanna Jablonski och Ana Vaz.

Torsdag 11 februari– söndag 14 februari, kl 12~16
Havremagasinet länskonsthall i Boden håller öppet. Grupputställning med Beatrice Gibson, Susanna Jablonski, Birgitta Linhart, Fathia Mohidin, Charlotte Posenenske, Tommy Tommie och Danae Valenza.

Lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 14~18
Det gamla fängelset Vita Duvan håller öppet med Maria W Horns hyllade Elektroakustiska komposition "Den vita duvans lament"

Lördag 13 februari, kl 15~19
Konstnären Markus Öhrn och poeten David Väyrynens ljudinstallation "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå. Lyssna till ljudsatta vittnesmål av den äldre generationens tornedalskvinnor.

Boka gärna ditt besök via Billetto. Drop in i mån av plats!

För er som inte har möjlighet att ta del av Luleåbiennalen på plats arrangeras också en avslutningshelg online med en fullspäckad radio-show) ledd av biennalens curatorer. Här kommer du kunna ta del av konstnärsamtal, ljudverk och specialskrivna essäer!

Luleåbiennalens utställningar på Norrbottens museum, Luleå konsthall, Välkommaskolan i Malmberget och Silvermuseet i Arjeplog förblir stängda.

Revolutionens genus
Bini Adamzcak

Om vi vill studera vad som händer när revolutioner konstruerar former för relationer, så är det rimligt att undersöka ett fält där relationer vävs över ett stort samhälleligt område, tvärs över centrala sociala gränser. En av de viktigaste frågor som revolutioner måste besvara är den om den samhälleliga arbets- och affektdelningen. Hur ska känslosamhet och rationalitet, intimitet och instrumentalitet sättas i relation till varandra, hur ska relationerna i det privata och det offentliga, det intima och det anonyma förmedlas mellan varandra? Med andra ord, hur ska den sociala konstruktionen av könen rekonstrueras? I detta avseende är vi inte intresserade av könsförhållandet som ett förhållande bland könen, som ett förhållande ”mellan könen”, vilket en alltför bekant formulering lyder. Även om denna formulering inte måste betyda det så avser den förhållandet mellan ”män” och ”kvinnor”, och ger regelmässigt upphov till en diskussion om detta som ett problem för kvinnorna, som en ”kvinnofråga”. Vi är tvärtom intresserade av hur dessa förhållanden har alstrat dessa kön. För den revolutionsteoretiska frågan är empiriska män och kvinnor framför allt viktiga när det handlar om att överskrida dem, det vill säga övervinna de smärtsamma gränserna som de är instängda i. Med kön avser vi därför inte en kategori hos subjektet, inte ett attribut eller en identitet hos sociala individer eller grupper (jmfr Cockburn 1988, 169ff.), utan snarare en atmosfär eller laddning som passerar, laddar eller omsluter kroppar och texter, rum och ting, institutioner och sfärer (jmfr Scott 1986, 1066). Könsförhållanden kan statiskt avgränsa sociala områden från varandra och sammanföra dem med varandra, eller dynamiskt passera, transformera och upplösa dessa områden. Den revolutionära vågen under 1917 och 1968 förde fram en sådan dynamik i vilken samhällets kön förflyttades och skiftades. Då revolutionsvågorna passerade genom subjekt, grupper och klasser handlade det inte om att de ändrade på relationerna mellan enbart rådande och oföränderliga positioner, kraftförhållandena mellan, säg, kvinnliga och manliga, heterosexuella och homosexuella, cis- och transsubjekt. Snarare konstituerade sig dessa positioner och identiteter på ett nytt sätt. De laddade de sociala rummen med en ny könsmässig innebörd och försköt rummens utformning och begränsning. Könsförhållandet intresserar oss således för att det låg i revolutionens hjärta, i centrum för den nya gestaltningen av samhället (Moghadam 1997, 137). De könsmässiga relationssätten handlar om samhället självt, eftersom de överbryggar de gränser som konstituerar detta samhälle – samhället som ett assemblage av relationer, sakliga som intima.

Ur ett marxistiskt informerat queerfeministiskt perspektiv kan kön förstås som en rikedom av historiskt framväxta kvalifikationer och praktiker (affektiva, vanemässiga, yrkesmässiga, kognitiva), liksom tekniker och former för social organisation. Kön kan förstås som ett specifikt sätt att relatera till varandra. Revolution kan förstås som en process som erövrar den samhälleliga makten att förfoga över dessa rikedomar, för att därigenom på nytt distribuera dem i form av den sociala arbets-, affekt- och sfärdelningen och omorganisera betingelserna för dess reproduktion.

En queerfeministisk revolutionsteori kan på detta sätt producera en syntes mellan en ”strukturalistisk” teori, som betraktar kön som en samhällelig organisationsprincip, som ”strukturkategori” (Beer 1990), som tilldelar subjekten sociala platser, och en ”poststrukturalistisk” teori, som betonar hur denna ordning kan undergrävas och som förstgår kön som en ”processkategori” (Wetterer 1992). De båda teoretiska fraktionerna kommer också att benämnas som samhällsteoretiska och kulturteoretiska, som kritisk-teoretiska och dekonstruktivistiska. Vi kommer inte bara diskutera dem i relation till varandra, utan också förmedla dem mellan varandra (jmfr Graf/Ideler/Klinger 2013). Medan Andrea Maihofer hellre ser skillnaden mellan de båda perspektiven som en skillnad i den varaktighet som hon tillskriver könen, det vill säga i deras stabilitet eller föränderlighet, placerar Brigitte Aulenbacher hellre skillnaden i olika abstraktionsnivåer, i makro- och mikrosociologi (Maihofer 1995, Aulenbacher 2005). Med ett revolutionsteoretiskt perspektiv kan vi anta en mellanposition. Ett sådant perspektiv för över det kontingenta och föränderliga, som interaktionsnivån hos doing gender utgår från, till de stora samhälleliga institutionerna. Det är vad”revolutionens genus” betyder. Analysen av könsmässiga revolutionära rörelser kan med hjälp av en utvidgad blick för längre historiska faser (jmfr Nickel 1999, 13), visa i exakt vilken utsträckning som den samhälleliga strukturen är möjlig att förändra genom kollektiv snarare än individuell praxis.

1917 – UNIVERSELL MASKULINISERING

Jag är precis en sådan människa,
Som skulle kunna vara min bror.
Genia Wasselowskaja

DRAGSHOWREVOLUTIONEN
Oktoberrevolutionen skedde inte i oktober, och än mindre den 25:e oktober 1917. Den var inte en dag som skakade världen och den var inte heller tio dagar lång, vilket den amerikanske journalisten John Reed antog redan i titeln till sin bok. Boken skulle under lång tid bli den mest inflytelserika och av Lenin auktoriserade framställningen av den sovjetiska omstörtningen (Reed 1977 [1922]). Den riktiga tidpunkten och det därtill kommande avgörandet spelade inte den roll som den så ofta tillskrivs (jmfr Badiou 1998, 59; Žižek 2009, 89f.), eftersom omvandlingen av samhället inte var en enskild mans gärning (Lenins) och inte heller gärningen hos ett centralistiskt organiserat parti (SDAPR [B]). Omvandlingen var varken själva startpunkten eller genomförandet. Däremot var den iscensättningen.

Redan i oktober 1917 hade Lenin börjat ”fundera på sovjetregeringens legitimitet i relation till ’revolutionen den 24–25 oktober’ och inte till sovjetkongressen”. (Rabinowitch 2010, 23) ”Myten om det beväpnade oktoberupproret blev grunden för bolsjevikernas identitet” (ibid.) och fick redan 1918 en konkret form i det flera dagar långa årsfirandet av ”oktoberrevolutionen”. 1920 blev de revolutionära händelserna spektakulärt iscensatta på nytt med autentiska skådespelare. Men vid det tillfället kom inte bara tiotusentals åskådare, utan även väsentligt fler deltagare än tre år tidigare. Under ledning av teaterregissören Nikolai Evreinov uppstod de bilder som Sergej Eisenstein populariserade i Oktober och som än idag är i omlopp som historiska dokument från 1917. Därigenom kunde festligheternas dramaturgi förlita sig på originalen. Det bolsjevikiska upproret var redan tecknat med en viss teatralitet: med sina kostymer, sin regi och besättning nådde det långt bortom den politiska berättelsen om avsättningen av en provisorisk regering.(1) Även om det knappt kom någon publik på dagen för den socialistiska premiären – merparten av Petrograds allmänhet promenerade längs gatorna i närheten av Vinterpalatset, samtidigt som teatrar och restauranger förblev öppna (Reed 1977 [1922], 130) – så äntrade bolsjevikerna den världshistoriska scenen inte utan viss skådespelarskicklighet. Om vi tar ryktet, som började ackompanjera händelsen trots det ringa antalet vittnen, i betraktande så erhåller vi bilden av en revolution (jmfr Baumeister Zwi Negator 2005) som det lönar sig att tolka. Vår uppmärksamhet riktar sig i synnerhet mot förtätningen hos oktoberteaterns genusmässiga kod. Tre karaktärer är viktiga:

För det första: Den provisoriska regeringen. Den bestod till stor del av adliga ministrar, mestadels rakryggade liberaler, som vid bolsjevikernas avmarsch ägnade timmar åt att diskutera vem av dem som skulle utnämnas till ”Diktator” för att organisera försvaret. De hade knappt någon militär erfarenhet och skrev utkast till diplomatiska kablar i vilka de kallade på sitt försvar. När bolsjevikerna förkunnade sitt ultimatum satt de vid kvällsmaten med borsjtj, ångad fisk och kronärtskocka (Figes 2008, 516). Vid denna tidpunkt var det viktigaste för dem den redan frånvarande ministerpresidenten Alexander Fjodorowitsch Kerenski. Runt honom surrade en rad rykten, i vilka man kan avläsa hans fall från vårens folkhjälte till höstens antihjälte (ibid., 506). Likt historien om tsarfamiljen ett halvår tidigare handlade det om ”moraliskt förfall”, vilket visade sig i kärleksaffärer, fylla, morfin- och kokainberoende. Med tanke på den antisemitism och feminisering av judisk manlighet som följde på revolutionen är ryktet att Kerenski är jude betydelsefullt. Han berättar själv hur han under sin flykt läste följande graffiti: ”Ner med juden Kerenski, leve Trotskij!” (Ferro 1976, 385)

För det andra: Försvararna av Vinterpalatset. De bestod av en lojal stridskraft av unga kadetter från militärskolan, två kosackkompanier och 137 medlemmar av Petrograds första kvinnobataljon (Stoff 2006, 154). Bataljonen bildades med ”kvinnornas dödsbataljon” som förebild, en enhet av frivilliga som Maria Botschkarjewa grundade våren 1917. De kvinnliga stridande snaggade huvudet och bar byxor (med undantag för en soldat som drog ut i krig i kjol eftersom hennes uniform inte passade) (Figes 2008, 437f.).(2) I Botschkarjewas efterföljd var kvinnobataljonens avsikt att förödmjuka manliga soldater och därmed få fortsätta strida (Botchkareva 1919, 154). Effekten verkar ha blivit motsatsen: Flera manliga soldater ville inte dra ut i strid bredvid ”beväpnade kvinnor”. Det gällde även för kosackkompaniet vid Vinterpalatset. Fram till kvällen hade antalet närvarande soldater minskat från tretusen till trehundra. Dels på grund av det bolsjevikiska övertagandet, men framför allt på grund av den otillräckliga livsmedelsförsörjningen.
För det tredje: De bolsjevikiska arbetarna och soldaterna, kronstadtmatroserna, rödgardisterna.
Totalt uppgick de till endast tio- till trettiotusen människor som gick runt på slottsgården. Alla deltog dock inte i ”stormningen”. De var inte de disciplinerade kämpar som Lenin hade önskat. Men de förfogade över en dresscode, som om bolsjevikerna hade förberett specifika kostymer för den historiska iscensättningen. Medan de människor som tillhörde den ryska intelligentsian hade långt okammat hår, skägg och glasögon och medlemmarna i andra vänsterpartier klädde sig i ministerfähiga kostymer, kännetecknades bolsjevikernas stil av militärstövlar, kortklippt hår, arbetarmössor och ”machoaktiga svarta läderjackor” (Figes 2008, 512).

Då bolsjevikerna tog makten sammanstrålade flera karaktärer i en betydelsefull genusform. På den ena sidan fanns proletärerna, vilka enligt Trotskij såg ut som om de hade kommit tillbaka från kriget ”med stål, manliga, självständiga, beslutsamma” (Trotskij 1990b [1920], 159). Här ingick även de bolsjevikiska aktivisterna, varav flera redan var anhängare av våldets och disciplinens kult, även om det på denna dag knappt fanns några spår av varken det ena eller andra. På den andra sidan fanns de som försvarade det huvudsakligen borgerligt-adliga och uteslutande manliga ministeriet. Framför allt handlade det om kvinnor. Det började spridas en berättelse om att de som deltog i Petrograds kvinnobataljon hade förfallit ”i hysteri” efter att stridsskeppet Aurora hade avlossat ett högljutt blindskott. Enligt ryktet behövde de föras till ett rum som låg på palatsets baksida (Figes 2008, 517). Ett förklarande ljus hade kunnat kastas över den påstådda ”hysterin” hos kvinnobataljonen, om man tagit i beaktande att alla soldater som lämnade Vinterpalatset i början av striden var män. De uppvisade inledningsvis inget särskilt intresse för att försvara den provisoriska regeringen (Stites 1978, 229f.).(3)

Genusaspekten av revolutionen blir fullständig genom ryktet att ministerpresidenten Kerenski kort förra stormningen av Vinterpalatset flydde genom att klä ut sig till sjuksyster. Samtidigt hade den ännu olagligförklarade Lenin, som kom att ta över Kerenskis tomma plats och blev folkhjälte, kvällen innan klätt ut sig till skadad arbetare med hjälp av peruk, arbetarmössa och bandage (Figes 2008, 511). Ryktet var så envist att Alexander Kerenski kände sig tvungen att bemöta detta ”vansinne”, denna ”lögn” och ”smutskastning”, och bedyra att han inte ”avvek i en kvinnorock” utan snarare i sin ”normala halvmilitära uniform” (Kerenski 1966, 458, kursiv B. A.). På höjden av sin berömmelse hade Kerenski samma status som en popstjärna eller tsar. Soldater hade burit honom på axlarna eller kastat sig framför hans fötter. Men då han föll politiskt uppstod upptäckten respektive nedvärderingen av Kerenskis kvinnlighet. Då, menar historikern Orlando Figes, framstod Kerenski på grund av sin femininitet som svag för ”många arbetare”, ”för alla de, som jämförde hans nackdelar med bolsjevikernas hårda manlighet” (Figes 2008, 438, 506, 904).

Under oktoberkuppens en dag långa skeende förtätas den genusmässiga kodifieringen till en sinnebild över hela den revolutionära epoken. Dess ekvation är enkel: Det gamla – från det traditionella till det kontrarevolutionära – är kvinnligt, medan det nya – från det progressiva till det revolutionära – är manligt. De därmed förknippade attributen är lika mångtaliga som enfaldiga och följer med långt in i den marxistisk-bolsjevikiska diskursen ända till hela den revolutionära vokabulären med dess binära motsatser. I den åberopade bilden kan vi identifiera hur den manliga poolen står för beslutsamhet, handlingskraft, disciplin (inte minst som uppoffring), medan den kvinnliga står för feghet, svaghet och framför allt känslomässig besinningslöshet/bristande självkontroll (det vill säga hysteri). Här kan vi även lägga till produktivitet vs reproduktivitet respektive improduktivitet, historiskhet vs ahistoriskhet, kultur vs natur, vetenskap vs arbetartro/religion, handlingskraft vs passivitet, parti vs familj och så vidare. Denna logik är specifik för den ryska revolutionens första decennium.

Gentemot detta kan man invända att den binära könsmässiga motsatsen som reproduceras i den revolutionära diskursen inte bara är bekant från den klassiska kulturella repertoaren hos det borgerliga förhållandet mellan könen (jmfr Hausen 1976) och kom därifrån. Den könsmässiga motsatsen är även en vanlig taktik i patriarkala eller androcentriska samhällen när det handlar om feminiseringen av motståndaren, i synnerhet den besegrade, och den hjältelika maskuliniseringen av segraren. Detta är särskilt vanligt i krigssituationer. Men för det första skiljer sig det socialistiska könandet från dess traditionella borgerliga motsvarighet på vissa sätt, framför allt i dess universalitet. För det andra gick denna likhet – i sin reproduktion av social ojämlikhet – att förklara genom en rörelse som har som mål att bryta med det traditionella herradömet och som vill nå ett samhälle som inte delar in människorna i könsklasser, istället för att bygga denna likhet på en naturlig grund där den förklaras av sig själv utifrån särskilda måttstockar.

Den revolutionära konstitutionsprocessens natur gör det nödvändigt att metodiskt gå runt den konventionella åtskillnaden mellan idéhistoria och realhistoria och undersöka realhistoriska, praktisk-politiska, liksom teoretiska, litterärt-konstnärliga processer i deras samspel. Å ena sidan, eftersom specifika former för att tolka världen följer av den revolutionära processen. Å andra sidan, för att just i revolution så tränger sig idéer, önskningar och begär fram till verkligheten och blir på ett accelererat sätt till realitet. Därigenom överskrider den revolutionära konstruktionsprocessen könsmässiga förhållanden i vilka föränderliga socialiteter skapas, vilket kan ses som revolutionens historiska fas i begränsad mening. Revolutionen tog slut 1921, och i egentlig mening också samtidigt – genom kontrarevolutionens nederlag i inbördeskriget – med en seger, och – genom nedkämpandet av Kronstadmatroserna som försökte rädda revolutionen – med en förlust. Dock blev kampen om den sexuella och könsmässiga konstruktionen av det socialistiska samhället än intensivare under tjugotalet. Först under trettiotalet blev den ”sexuella kontrarevolutionen” (Reich 1971 [1936]) segerrik i denna kamp och tog tillbaka nästan allt som revolutionen åstadkomit. Ženotdel (Kvinnoavdelningen av KPdSU) upplöstes (1930) och homosexualitet förbjöds (1934), skiljsmässor blev återigen svåra, aborter kriminaliserades (1936) och småfamiljens ”okränkbara rätt” återupprättades. Det mest anmärkningsvärda undantaget härtill var återgången av kvinnligt konstruerade människor till lönearbetet, vilket kallades för kvinnoarbetskvoten. Den steg – efter en utplattning under NEP – inte bara ånyo under stalinismen, utan blev i Ryssland liksom efter Sovjetunionens undergång den högsta i världen. Detta undantag är inte en tillfällighet.


Noter:

  1. Oliver Marchart antar att teatraliteten i iscensättningen av det politiska kan betraktas systematiskt efter omstörtningen, eftersom antagonisternas faktiska händelse eliminerar varje representation och därigenom måste återiscensättas a posteriori (Marchart 2004, 3). Ett försök att återföra den revolutionära händelsen, som ligger bortom linjär tid och inte låter sig representeras, till representationens offentlighet sker genom den ”repetitiva ritualen”. Men samtidigt är ”dramatiseringen av stormningen inte själva stormningen” och ”iscensättningen av antagonismen inte antagonismen” (ibid., 5ff.). Detta ställer hur som helst inte frågan om själva händelsens teatralitet. Vem avser egentligen den teatrala iscensättningen av ”röda” och ”vita”, när stormningen av Vinterpalatset mindre gällde de närvarande ministrarna än de som tillhörde socialdemokraterna och socialrevolutionärerna (Rabinowitch 2010, 13)?

  2. I avbildningen av dödsbataljonen krävde Botschkarjewa den strängaste disciplin. Den som flörtade eller fnissade blev omedelbart entledigad. När Botschkarjewa ertappade en soldat med ”making love” mitt under en stridsinsats stack hon soldaten med en bajonett (Botschkarjewa 1919, 163, 215). Botschkarjewa attackerade även skarpt antikrigsdemonstrationer och närmanden mellan ryska och tyska soldater. Bolsjevikerna, som i början inte tog kvinnobataljonen på allvar, agiterade mot denna tsaristiska disciplin. När de kvinnliga soldaterna därpå valde en kommitté entledigades de direkt av Botschkarjewa, i strid mot krigsminister Kerenskis uttryckliga order (ibid., 166ff.).

  3. Som en västlig motsvarighet till den bolsjevikiska myten om de hysteriska kvinnliga soldaterna finns berättelsen om det bolsjevikiska våldtäkterna av och morden på de besegrade ”hjälplösa fruarna”. Belagt finns smädelser, slag, straff med sexualiserat våld liksom tre våldtäkter (Stoff 2006, 151ff.). De kvinnliga soldaterna utsattes för våld, även i sina egna familjer, framför allt under de efterföljande dagarna då deras enheter upplöstes och de avväpnades.

Texten är hämtad ur Bini Adamzcaks bok Relationella revolutioner – 1917, 1968 och kommande. Berlin: Suhrkamp verlag, 2017.

~
Översättning av Jonas Enander.

Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.

Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Även DeKonstruktion handlar om plats: en serie program som utspelar sig i Malmberget. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar. Vävda sånger har producerats i samarbete med Statens konstråd.

Lyssna, begrunda, njut!