I sista stund lyckades de fem i översta våningen, två män, en kvinna och hennes två pojkar, rädda sig undan elden med av hopknutna lakan.
De övriga fem blev brandens offer. Familjen Hellberg – man, hustru och dottern Maj, åtta år – var borta. Borta var också fru Granberg och Torgny Granberg, 12 år.
Eldsvådan på Kungsgatan 27 kastar sitt sken över hela Norrbotten och ut över hela landet. Den blänker i många människors ansikten.
Albert Juto, Kiruna:
– Jag hade varit ute den där söndagsmorgonen, och när jag kom hem träffade jag en bekant, han hette Henrik Strand, på gården.
– Norrskensflamman har brunnit, sa han. Och Arthur Hellberg har blivit innebränd.
Han hade hört det i nyheterna. Och då gick jag till hans far på andra sidan, han var gammal, likaså hon. Och när jag kommer in dit, så säger gamla fru Strand:
– Det måste vara mordbrand det där. Det måste vara ett attentat det där.
– Nej säg inte så, sa gubben. Du ska inte säga så.
Beda Kallenberg, Luleå:
– Det var som om människorna blivit lamslagna av att någonting så oerhört grymt och gräsligt kunde inträffa.
Märta Granström, Porjus:
– Det var nånting vedervärdigt. Jag minns att jag gick ut till kiosken, och där träffa jag bland annat en, som skratta och log…
– Hur kan du skratta och le över något sådant! sa jag
– Ja, mena han då, det var bara en fras det där.
– Ja, sa jag, fraserna ska du ha för dig själv och inte ute bland människor. Det är ju människoliv! Det är ju människoliv som gått till spillo! Hur kan du ha du ha ett leende på läpparna då?
POLISCHEFEN LÅG BAKOM
Brandmorgonen den 3 mars rymmer många ansikten. Men ett ansikte drar blickarna till sig mer än de andras. Stadsfiskal Hallbergs av vaka och sprit upplösta ansikte syns för första gången på brandplatsen klockan tio i fyra. Det är strax innan huset störtar samman. Stadsfiskalen visar sig flera gånger på brandplatsen. Han ger order till de poliser som arbetar med röjningsarbetet. Han är med när liken, ohyggligt vanställda, ”lätta som halmdockor”, tas fram ur ruinerna och fotograferas, han är med och lyfter dem på lastbilen som ska köra dem till bårhuset, han har själv beställt bilen och chauffören. Han snokar runt brandutredarna från Kriminaltekniska, sedan han till sin stora bestörtning ej fått hand om utredningen. Han lämnar en egen PM till brandutredningen med iakttagelser från den stora kommunistrazzian i början av februari där Norrskensflammans tryckeri sägs vara mycket brandfarligt på grund av dålig ordning. Han åberopar sig till och med på den döde Hellberg för att göra dessa påståenden trovärdiga.
Han arbetar – ännu återstår för honom en och en halv månads liv i frihet. Han beslagtar kommunisternas tidningar, han sätter kommunister i arresten. Han fortsätter att bistå Finlandskommitén med kontroll av frivilliga. Han fortsätter att placera ”opålitliga” på arbetskompaniet i Storsien. Han är en man som fortsätter som om ingenting hänt – så har han alltid gjort. Han är mäktig: polischef, allmän åklagare, luftskyddschef. Nu, med hänsyn till läget, kriget i Finland och hotet från öster, med mandat från general Douglas i armékårsstaben att övervaka och kontrollera kommunisterna.
Stadsfiskalen Ebbe Hallberg: Själva Lagen och Ordningen i staden. Och – en av männen bakom branden. Den 13 april avstängs han från sin tjänst. Den 19 grips han som en av de misstänkta för branden på Norrskensflamman.
I rätten, i den ovana rollen som tilltalad – han hade genom åren vant sig vid att stå där som åklagare – hade denne man en stående replik: ”Allt är lögn från början till slut.” Han sinnessjukförklarades efter undersökning. Galenskapen ansågs ha börjat 1934. Han dömdes för tjänsteförsummelser och förskingringar, bl. a av spritbeslag, till 1 ½ års straffarbete. Men döden kom emellan. Den 6 mars 1941, en månad efter domen i Luleå, ett år efter attentatet, avled han på Långholmsfängelsets sjukavdelning.
SKÅL FÖR BRANDEN I CHAMPAGNE
Elden blänker i många ansikten. Eldsvådan kastar också sitt sken upp längs älven, mot det närbelägna Boden, regementsstaden, där kanonerna pekar österut och för tillfället full krigspsykos råder. Där har en vitmålad militärbil nyss kört in mellan grindstolparna till befälsbostad C och parkerat nedanför den gula fasaden, där ett ensamt fönster lyser. Bilen har kört den väg som går längs södra älvstranden, vägen från Piteå, för att undgå en av avspärrning av Luleå, och för att kunna utge sig för att komma från Piteå, om också boden spärras. Inne i lägenheten väntar en kapten vid milostaben, 44 år, general Reuterswärds adjutant och chef för den militära säkerhetstjänsten. Fem män har åkt i den vitmålade militärbilen. Nu står de under kristallkronan i kaptenens vardagsrum och skålar i champagne. De är förutom kaptenen en journalist på Norrbottens-Kuriren, 30 år, tre fänrikar vid ingenjörstrupperna, alla 24 år, och en värnpliktig ordonnans, 28 år. En av fänrikarna och ordonnansen kommer från Kemi och kriget i Finland, där de är frivilliga. Dit ska de också återvända under måndagen.
De skålar i champagne, kaptenen bjuder också på smörgåsar och sprit. De hade inte stannat för att invänta resultatet av sin aktion, uppgav de senare inför rätten. ”Först på söndagsmorgonen fingo vi veta det”, skriver en av fänrikarna i ett brev till fadern. De tillstod aldrig någon eldsanläggning i rätten, de dömdes aldrig för mordbrand, inte heller i hovrätten, där straffet skärptes från, som högst, två år till resp sju års straffarbete. ”Det måste ha varit ett parallell-attentat”, säger statsfänriken 11 mar 1940 i rådhusrätten, vid den andra rannsakningen i Luleå.
Vad visste de? Kvar står att de skålade i champagne medan huset brann ner och elden förvandlade allt brännbart till aska.
En sak blänker i deras ansikten: kriget i Finland. ”Vi i händelsernas brännpunkt hade nämligen orsak att tro på ett omedelbart förestående krigsutbrott vid vårt lands östgräns”, skriver journalisten senare till Högsta Domstolen. ”Vi militärer, som fått till yrkesuppgift att försvara landet mot den yttre fienden, hade svårt att göra någon skillnad på denne fiende och kommunisterna i Norrskensflammans tryckeri, vilka vi av deras landsfördärvliga tidningsskriverier måste anse vara vägröjare för den yttre fienden”, skriver kaptenen 1943 i en nådeansökan till samlingsregeringen.
DE GJORDE VAD MÅNGA TYCKTE
Många av Luleås vackra träkåkar skulle förmodligen ha stått i brand om generalerna fått sin vilja igenom, om statskuppen lyckats och de mobiliserade styrkorna fått marschorder österut (plan ”Gustav, namnet efter kronprinsen Gustav Adolf). ”Alla brunno av iver att till varje pris möta vår presumtive, historiske fiende, även då han sökte inom landets gränser undergräva rikets försvar genom illegal propaganda”, skriver kaptenen vidare i sin nådeansökan. Men någon nåd beviljades aldrig, varken honom eller någon av hans fem kamrater.
En som upplevde beredskapen vid gränsen som värnpliktig och korpral berättar: ”Stämningen bland dom värnpliktiga, såvitt jag kunde se, den var nog den att dom inte hade lust att gå över, inte alls, utan det sas till och med det att är det så att det bär iväg över bron vid Torneå, så kommer vi att kasta vapnen ifrån oss. Däremot så föreföll det inte att vara någon tvekan i frågan om att dom skulle, om det gällde Sverige, försvara det. Men dom hade ingen som helst lust att inlåta sig på några äventyr, österut, aktivt.”
FLAMMAN LEVER ÄN
Medan mörkret tätnar över brandplatsen samlas tidningsstyrelen nere i Folkets hus på Skeppsbrogatan för att arbeta med en stencil: Norrskensflamman den 4 mars 1940, nr 53, 36:e årgången. Organ för Sveriges kommunistiska parti. Proletärer i alla länder förena er! Den tidens kanske mest lästa Norrskensflamma, tryckt på en stencilapparat från Arvidsjaur. Norrskensflammans stämma kan icke tystas ner, Norrskensflamman skall leva!
Hildur Lönnström i Porjus berättar: ”Jag hade en bror, som arbetade på Wargöns smältverk. När han kom in på arbetet var det en ingenjör där som kom emot honom och sa:
– Jaha! Nu har dom bränt den där Norrskensflamman. Så nu slipper vi den!
– Nej tack! Sa min bror och tog upp en stencil ur fickan. Den tar dom inte död på i första taget! Den lever än, och kommer fortsätta att leva!”
Flamman började nu tryckas på Ny Dag i Stockholm. Beslutet om transportförbud var just fattat av riksdagen när ”patrioterna” gick till anfall mot tidningen, och skulle träda i kraft från den 27 mars. I slutet av juli lyckades man med egna krafter montera upp en ny press i huset på Björngatan, där tidningen idag ligger, helt nära den gamla platsen.
Den 15 juni 1941 invigdes en minnesvård över de fem döda på kyrkogården i Luleå. Filip Forsberg talade. På den stora stenen läser man än i dag sista strofen av Ragnar Jändels dikt Danko, en gestalt hos Gorkij vars hjärta fattade eld och kunde lysa människornas väg i mörkret.
En vecka senare gick tyskarna till anfall mot Sovjetunionen. Ett nytt läge hade inträtt – pakten var bruten, Stalins Sovjet skulle komma att knytas till de borgerliga demokratierna i den gemensamma kampen mot fascismen. Men vid det laget hade attentatet mot Norrskensflamman redan drunknat i de många krigshändelserna. Det hade sjunkit ner under tidens bråte av död och förstörelse och där blivit liggande, gamla brandrester, pyrande genom åren som sur granved. Det hade också med avsikt förträngts och blivit ett av dessa undangömda öden, som det borgerliga samhället hastigt gräver ner utanför sin kyrkogård, men som när den tas upp en dag flammar till för att sprida ett avslöjande sken över mångt och mycket.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
DE GJORDE BARA VAD MÅNGA TÄNKTE
Finlandsstämningarna i Sverige vintern 1940 kan framstå som osannolika för dem som inte var med om dem. De som gick ut som frivilliga i spanska inbördeskriget hade tagit sig till Spanien illegalt; de fick smyga sig över gränserna. Men de finlandsfrivilliga stöddes av en mäktig opinionsvåg – av hela etablissemanget. Stabchefen för de svenska styrkorna i Norrbotten, Archibald Douglas, hade utarbetat en plan för en svensk intervention. Politiserande officerare propagerade öppet inför sina trupper och uppmanade dem att mangrant tåga över gränsen mot fienden i öster. Författare reste runt och värvade frivilliga. Insamlingarna, de statliga krediterna och krigsmaterielen nådde ett värde av uppåt 500 miljoner kronor.
Hetsen var enorm mot dem som vägrade säga ja till Finlandskommiténs paroll ”Finlands sak är vår”. Det diskuterades hur man skulle få tyst på kommunisternas och deras fredspropaganda. Till varje pris ville man tysta Norrskensflamman, norrbottenkommunisternas tidning. Man diskuterade att rekvirera pressen för militära ändamål, att stoppa pappersleveranserna; några ur personalen sattes i arbetsläger och högertidningen Norrbottens-Kuriren började antyda att bästa vägen vore att ”oskadliggöra de kommunistiska ledarna däruppe”.
De män som dömdes för attentatet – kapten Svanbom, fänrikarna Nordström, Krendel och Borgström, stadsfiskalen Hallberg i Luleå, journalisten Hedenström och vpl Palmqvist – var inga ensamma fanatiker. De hade täta kontakter med general Douglas stab och fick flera gånger pengar från Finlandskommitén. De var redskapen.
Straffet för brotten blev i lägsta instans extremt lindriga. Attentatsmännen fälldes aldrig för mordbrand. Istället lade man fram den orimliga teorin att sprängningen av pressarna och mordbranden orsakats av olika personer – det så kallade ”parallellattentatet”.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Till de fallna– För den frivillige
Ni föll på snön i Finlands djupa skog
Vår plikt är klar: Med gärning minns vi er
Med drömmens rätt vi bedja granar susa
Från år till år den sång ni födde här
Och fram gå andra där ni föll för Norden
Vår väg är klar, det givet inget val
Framför oss gå ni ännu sedan döda
Och hålla Nordens ställning dal för dal.
Harry Martinsson
~ ~ ~
Harry Martinsson var en av de många som ställde upp för ”Finlands sak”. Tillsammans med Eyvind Johnson reste han runt i Norrbotten, höll möten bland de inkallade och värvade frivilliga. Dikten stod i Frivilligkårens egen tidning.
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Ulf Oldberg (1939~2017) var verksam som författare och lärare i Malmberget då han skrev dokumentärromanen Attentatet mot Norrskensflamman (1972). Ett nära samarbete med konstnären Birger Jonasson utmynnade i två diktsamlingar, Gruvdikter (1974) och Dikter från Malmberget (1978). Han gav också ut ett flertal andra romaner och en novellsamling. Från 1976 bodde och verkade Ulf Oldberg i Haninge.
