Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021
Sista chansen att ta del av Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden
Onsdag 10 februari, kl 16~20 samt lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 12~16
Galleri Syster håller öppet. Grupputställning med Augusta Strömberg, Susanna Jablonski och Ana Vaz.
Torsdag 11 februari– söndag 14 februari, kl 12~16
Havremagasinet länskonsthall i Boden håller öppet. Grupputställning med Beatrice Gibson, Susanna Jablonski, Birgitta Linhart, Fathia Mohidin, Charlotte Posenenske, Tommy Tommie och Danae Valenza.
Lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 14~18
Det gamla fängelset Vita Duvan håller öppet med Maria W Horns hyllade Elektroakustiska komposition "Den vita duvans lament"
Lördag 13 februari, kl 15~19
Konstnären Markus Öhrn och poeten David Väyrynens ljudinstallation "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå. Lyssna till ljudsatta vittnesmål av den äldre generationens tornedalskvinnor.
Boka gärna ditt besök via Billetto. Drop in i mån av plats!
För er som inte har möjlighet att ta del av Luleåbiennalen på plats arrangeras också en avslutningshelg online med en fullspäckad radio-show) ledd av biennalens curatorer. Här kommer du kunna ta del av konstnärsamtal, ljudverk och specialskrivna essäer!
Luleåbiennalens utställningar på Norrbottens museum, Luleå konsthall, Välkommaskolan i Malmberget och Silvermuseet i Arjeplog förblir stängda.
Ture Rantatalo, jag förstår att det är många som vill säga det de gått och burit på. Det är ju ett gammalt ordspråk som säger, tiga är guld och tala är silver. Vi måste nöja oss med silvret. Man kan ju inte tiga ihjäl alla problem.
/Ture Rantatalo
Den 9 december 1969 utbröt den stora gruvarbetarstrejken i Malmfälten i Norrbotten. Den omfattade 4800 gruvarbetare vid LKAB: s gruvor i Svappavaara, Kiruna och Malmberget.
Verket Silvertunga – Den Stora Gruvstrejken 1969–70 (2020) är ett montagearbete med material från gruvstrejkens historiska förlopp utifrån glömda pressbilder och privata arkiv. Verket producerade till utställningen Kiruna Forever på ArkDes och visas på Luleåbiennalen 2020.
Förutom det stora intresset för gruvstrejken som lockade upp forskare, socionomer, journalister och kulturarbetare blev Malmfälten, och speciellt Kiruna, invaderat av pressfotografer. På fotografier samlas journalister runt gruvarbetarna som om de vore dagens uppvaktade artister. Det blixtrar från fotokameror, mikrofoner trycks fram under näsan på strejkkommitténs presstalesman Hilding Lindström. Men det finns också många ögonblick där inget märkvärdigt händer. I väntan på resultaten från förhandlingarna sitter pressrepresentanter och småpratar längs korridorerna, eller läser tidningarna, förmodligen byter de analyser med varandra. Vad fotona avslöjar är hur uppvaktade gruvarbetarna var av presskåren bestående av unga journalister som även dem tillhörde 68-generationen. Det är lätt att glömma de anonyma pressfotografernas engagemang.
I arbetet med Silvertunga har jag låtit framkalla flera hundra negativ bevarade på olika negativrullar. Materialet från pressfotograferna ägs i dag av Norrbottens Media, där flertalet tidningar såsom Norrbotten Kuriren och NSD ingår. Pressfotograferna har den ideella rätten. På Arkivcentrum i Luleå var enbart ett fåtal bilder namnmärkta på baksidan eller direkt på arkivmappen. Jag får hoppas att de pressfotografer som jag inte fått tag i, eller namngett, inte hade varit emot att jag använt deras bilder. Vad är alternativet annars, att de ligger i arkivet oframkallade i 25 år till? Min tanke är att bilderna jag låtit digitalisera kan tillgängliggöras och användas i arkivet för vidare forskning. Den stora motivationen att göra en film som verkar som ett meta-arkiv var dock femtioårsjubileet av strejken som pågick vintermånaderna årsskiftet 1969/1970. För visst är det väl värt att minnas den strejk som öppnade upp för 1970-talets vilda strejker och bidrog till arbetsrätten, LAS och MBL? Dessa strejker var en förenad arbetarklasskamp, understödda av tusentals industriarbetare som tillslut fick LO att decentralisera sin makt och öppna upp för lokalt arbetarinflytande.
Strejken är nästintill mytomspunnen. Mycket stod på spel i gruvsamhällena i Norrbotten, en dynamit som självantände. På politisk nivå handlade det om kampen om inflytande på arbetsplatsen som förenklat stod mellan socialdemokrater och kommunister. Gruvstrejken hotade den svenska modellen som skapat arbetsfred. En gruvarbetare skulle inte statuera exempel och utmana staten, fackföreningsrörelsen och gå emot det egna kollektivet. Sara Lidman höll ett brandtal om att den orättvist behandlade arbetaren i det större maskineriet som drabbats av alltför kraftiga rationaliseringar som följd av Taylorismen. Rörelser-tid-studiesystem infördes där ögonrörelser mättes. Gunnar Kölher blev omplacerad efter att han druckit vatten på arbetstid.
På ett plakat står det:
Jag föll i schaktet. 1957.
Förtjänsten Kr 17.22
Omplacerad. 1969.
Förtjänsten Kr 11.20
Hela landets befolkning satt på helspänn under Ekots nyhetsutsändningar. Militärmakten fanns inom räckhåll och IB kom att avslöjas kort därpå. I medierapportagen smutskastades ofta de strejkande, men med vass tunga gick Harry Isaksson i försvar, det var bara att kolla fakta genom att fråga dem direkt så skulle misstankar skingras. De hade inget att dölja. Pressfotograferna var oftast anställda på tidningarna. Redaktörsarbete och vinkling på reportage låg utanför det direkta uppdraget att dokumentera händelseförloppet.
I Margareta Vinterhedens och Alf Israelssons film Gruvstrejken 1969–70 skildras ett bredare sociologiskt perspektiv på samhället, hur människors vardagssituation berördes av strejken. Silvertunga gör en liknande utblick på samhället, arkitekturen och småstadslivet. Pressbilderna kontextualiserar strejken utifrån vardagslivet och reproduktionen av arbetet. Foton från gudstjänster i Kirunas vackra träkyrka och bilder på växeltelefonister och affärsbiträden. I snövitt landskap med LKAB i horisonten syns ett plakat i vägkanten med texten ”Vänd hem, tänk på era arbetskamrater!”. En hel del fotografier skildrar platserna för förhandlingar på Hotell Ferrum och LKAB:s bolagskontor men även fiket Brända tomten där man träffades mer inofficiellt. Många ramlösaflaskor finns dokumenterade på olika mötesbord. De unga pressfotograferna stod förmodligen inför sitt livs uppdrag att dokumentera och intervjua strejkledarna som utmanat välfärdsstaten men emellanåt pausades allt när förhandlingarna strandade, istället vändes blicken mot staden och vardagen.
Jag tittade extra noga efter kvinnor och barn på bilder. Gruvstrejken representeras ofta av bilder på sammanbitna gruvarbetare som nästintill blivit ikoniska. På bänkrader från stormöten syns barnansikten kika fram. Det är glada, öppna ansikten. Det förkommer bilder på kvinnor som ska gå in på Tempus och handla, delaktiga i strejkförloppet genom att ge understöd i hemarbetet. Med en ovisshet om hur länge strejkkassan skulle räcka fick de handla varsamt. Bilder som dessa passerar i förbifarten. Vem är kvinnan med barn som står framför ett välkänt arkitekt-ritat hus i vitt vinterljus?
Filmen bör inte ses som ett sanningsenligt historiskt dokument. Även om jag arbetat noggrant med att placera bildmaterialet så att det överensstämmer med ljudinspelningar från möten har jag vid enstaka luckor i det audiovisuella materialet fått pussla ihop narrativet genom att ersätta det med likvärdigt material. Narrativet följer strejkutvecklingen, 57 dagars strejk på 57 minuter.
Ljudspåret kommer ifrån Kenny Karlssons privata inspelningar, främst från stormötena i Kiruna Stadshus, men också från mötena i Kiruna sporthall. Stormötena var öppna för publik. Strejkmöten hölls även i Malmbergets sporthall, men där har Kenny inte följt upp, och han hade också otur att misslyckas med inspelningarna, ljudet består mest av ett stort sorl. En magnetslinga störde inspelningen säger han som introduktion på banden. När jag träffade Kenny i Kiruna för tio år sedan var han ganska fåordig. Vi pratade om det inspelade materialet som han skänkt till Kiruna Bibliotek. Jag frågade om det var okey att använda inspelningarna till min bok och låta digitalisera banden. Jag fick göra vad jag ville svarade han, det var mest en kul grej. Det som inte fastnade från Kennys inspelningar ifrån Malmberget har jag kompletterat med inspelningar som finns på Norrbottens Museum och Gällivare museum. Allt bild- och ljudmaterial som jag använt är autentiskt, även gitarrsolot som hamnat på ett av strejkbanden. Vad gjorde det där?
Silvertunga är en subjektiv tolkning av ett historiskt händelseförlopp, ett montage, eller ett slags cut-out från stormötena och den omgivande miljön. Filmen ger en sammanhängande bild och övergripande förståelse av strejkhändelserna. Det är dock med en viss ödmjukhet jag gör det anspråket. 68-generationens filmare, Lena Ewert och Lars Westman, skildrade strejken sanningsenligt, objektivt. De delade gruvarbetarnas upplevelser av strejkförloppet eftersom de dokumentera de slutna rummen och följde strejkkommitténs arbete inifrån. Kamrater motståndaren är välorganiserad, klipptes av en av gruvarbetarna vald klippkommitté. Jag varken vill eller kan jämföra mitt arkivarbete med den fantastiska 68-generationen filmare som med sina utmärkta rapportböcker och rapportfilmer ville omkullkasta strukturer och maktförhållanden. Det jag bidrar med är litet, men likväl viktigt i en samtid, en vilja att förmedla talen till en ny publik.
Filmen gjordes som en tre-kanalig installation till utställningen på ArkDes. Delar av det rivna stadshuset i Kiruna byggdes tillfälligt upp, talarstolen tillsammans med de vackra träräckena installerades. Idén, som växte fram tillsammans med curatorn Carlos Mínguez Carrasco, var att publiken skulle kunna inta podiet och därifrån kunna ta del av de fantastiska tal som hölls i stadshuset av Elof Luspa, Martin Gustavsson, Harry Isaksson och Ture Rantatalo mfl.
En efter en ställde de sig i podiet och talade inifrån den kollektiva erfarenheten. Den enda som avviker är Ebba Köhler som också är den enda kvinnan som intar podiet. Istället för att hålla tal läser hon en lång dikt. Efteråt vill applåderna aldrig sluta.
Vi kände vreden bubbla
så djupt djupt inom oss
De tjänar mer än dubbla
för att de kallas boss
Här ska vi gå och slita ont
foga oss i allt
Ur gruvan ska vi gräva ton
ej känna det är kallt
Vi ska ej känna gaser
ej stendamm eller fukt
men akta oss för rasen
och jobba hårt med tukt
(…)
/ Ebba Köhler
Strejken upptog stora delar av det politiska samtalet i offentligheten och i talarstolen blir jaget större än sig självt och uppgår i alla de möjligheter som samlingen uppbär. Stadshuset i Kiruna var en av de demokratiska platser där stormöten hölls. Sammankomsten stärkte gemenskapen och identiteten som gruvarbetare. Samlingen som sådan utgjordes av ett vi men är likväl fragmenterad i sin heterogenitet. Att tala inför en församling är en konstform. Till skillnad från ”den mänskliga mikrofonen”, som använts som taktik när mikrofoner är otillåtna vid demonstrationer, där alla på samma gång framför ett budskap, ville de strejkande avlägga enskilda vittnesmål för att kunna formulera krav.
Det finns ingen människa som är missnöjd som går på arbetsplatsen, som kan prestera ett fullgott arbete och ett arbete som ger resultat. Man är ju missnöjd och då blir det ingenting gjort. Nu har man ju sagt att alla som tjänar 130 000 är i dagens läge är socialfall, och det är också en hämning. Går man och jobbar i gruvan och tänker att här klarar jag mig inte utan jag är ett socialfall som det tidigare hette inom fattigvården, då känner man en mindervärdeskänsla, då håller man igen, man tänker ska jag jobba för den här lilla slanten och sen måste jag för att klara mig gå till socialvården och begära extraförstärkning. Nej, vi måste klara upp lönen till den grad så att vi kan med den lön som vi förtjänar även existerar, och själv någon gång då och då, om inte nu varje månad, lägga undan en slant vid sidan av så att man kan använda den passande, till sjukvård och liknande…
/Ture Rantatalo
På stormötena diskuterades missförhållandena på arbetsplatsen, målet var egen bestämmanderätt och ett tillbakatagande av makten. Vissa av talarna pratar utifrån en livslång erfarenhet om praktisk politisk kamp. Ofta punkteras motståndarens argument genom satir som avlossar vilda applåder. Men vad betyder det att tala med sin egen röst? Det finns många starka ögonblick med arbetslivserfarenheter om förödmjukelse på ett djupt personligt plan. Delade livserfarenheter om det mänskliga värdet ligger till grund för gemenskap och själva klassammansättningen, industriarbetare emellan. För mig överträffar talen den politiska organisatoriska verkligheten år 1969 och närmar sig nivåer av poetiska utsagor och drömmar om en värld bortom den rådande. Samlingen som då var en reell kraft förstärker drömmar och föreställningsförmågor om möjliga alternativ för framtiden.
~
Silvertunga, den stora gruvarbeten strejk 1969–70 möjliggjordes genom samarbetet med Norrbottens Media tillsammans med dess pressfotografer, frilansande för olika tidningar i Norrbotten, dokumenterade strejken: Duff Deutgen, Rolf Eriksson, Jacob Forsell, Lennart Norman, Lars Öqvist och många fler vars namn inte nämnts i förhållande till fotona. Kiruna kommun har stött arbetet med Börje Rönnbergs fotografiska verk.
Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.
Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Även DeKonstruktion handlar om plats: en serie program som utspelar sig i Malmberget. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar. Vävda sånger har producerats i samarbete med Statens konstråd.
Lyssna, begrunda, njut!