”Är språket vår tragedi?” frågar sig Maria Janion i sin bok Romanticism, Revolution, Marxism. Hennes redogörelse för tragiska motiv inom marxismen reduceras ofrånkomligen till idén om att ”kapitalismen skapar sina egna dödgrävare”.(1) Det är inom denna ram för litterära föreställningar som marxistiska filosofer undersökte gränserna för hur vår värld bestäms av språket. Tragedin i denna dialektik var inneboende i ett kluvet språk med dubbel natur – emedan det reproducerade ideologi (subjektivering) genom talet, möjliggjorde det också frihet från sådana ideologier. En optimistisk sammanfattning skulle kunna vara att kapitalismens förtryckande språk också skapat sina egna dödgrävare. Som Jean-Jaques Leclerce föreslår har motsättningarna inom marxistiska insikter kring språk skapat ett utrymme för en “abstraktion som gör det verkliga livet tänkbart medan man blir medveten om detta; samtidigt som den fryser och döljer samma medvetenhet, i form av fetischismens dåliga abstraktion”.(2) På ett filosofiskt plan var denna konceptualisering tätt sammanlänkad med marxistisk förståelse av dialektiken mellan medvetande, historia, språk och idé – något som finner sitt symboliska uttryck i en marginalanteckning Lenin gjorde i Hegels Logikens Vetenskap: ”idéhistorien = språkets historia?”(3)

Trots alla dessa filosofiska bryderier rörande frågan om lingvistiska abstraktioner har marxisters fokus legat på språkets praktiska aspekter, eller mer precist hur människor använt språk som kommunikationsmedel. I Den tyska ideologin beskriver Marx och Engels språket som “produktionen av själva förbindelseformen” och värderar allting utifrån förmågan att socialisera mänskliga handlingar. På så sätt var språk enbart värdesatt som sekulär handling i sociala förbindelsers tjänst, vilket i sin tur betyder att varje försök att få språket att upphöjas till en ”självständig sfär” som kan se ”tankar som former på ord som har eget innehåll” tolkades som en reaktionär position.(4) Med detta avfärdande beskrev Marx och Engels i princip formalismens konceptuella frågeställningar som icke-kommunistiska och asociala. De gjorde detta för att kunna kritisera det specifika och professionaliserade ”filosofiska språk” som användes av Sancho och Don Quixote (deras öknamn för Max Stirner och Franz Szeliga). De menade att detta språk försökte förklara komplex social dynamik och hela motsättningar i sig, genom ett ”ord” som skulle ”besitta den mirakulösa förmågan att leda från språkets domän och in i det faktiska livet”. I detta ”herravälde av helighet,” identifierar Marx och Engels ett visst ”herravälde av fraser” som tycks vara motiverat av ett begär att rädda världen från ”egennamn”.(5) Detta “filosofiska språk” hade många olika tillkortakommanden. Den mest påtagliga var Kristevas högervridna validering av ”poetiskt språk” som ett ”aristokratiskt” och ”elitistiskt krav” på det talande djuret.(6)

Dessa elitistiska krav erhöll som mest utrymme i den poststrukturalistiska sjuttiotalstidskriften Tel Quel, som drevs av Kristeva och andra. Kärnan i Tel Quel-projektet var att försvara akten att utta sig som en ”aktiv språkmediering” som kunde utmana strukturerna för kapitalistisk ekonomisk lag. Ett mål med att förstå experimentella uttal och poetiska och filosofiska ord på detta sätt var att, genom att störa likvärdigheten mellan tal och pengar, ingripa i hur kapitalismen var ingjuten i språket.(7) En tragikomisk aspekt av detta projekt var att de föreställde sig att vi kan fly från följderna av kapitalistisk underordning genom att frambringa olika uttryck inom språkliga subjekt. Enkelt sagt ställde sig deras projekt emot kapitalistisk subjektivering med hjälp av språkliga subjekt.

Maria Janion påpekade att den experimentella lingvistiska marxismens återvändsgränd uppnåddes genom den grundläggande avhistorisering av teoretiska begrepp. Hon hävdade att för att ifrågasätta den antagna teleologiska och linjära utvecklingen av marxistiska begrepp tenderade de aktiva inom Tel Quel att helt enkelt utesluta historia.(8) Även om några formalister också föll offer för den monolinjära determinismen i denna borgerliga förståelse av marxism, vill jag hävda att en mer rättvis förståelse återfinns inom de leninistiska teorierna om ojämn utveckling och sammanslagna kamper. Tidskriften Change bröt sig loss från Tel Quel, och med Jean-Pierre Fayes ledning sökte man återuppliva filosofiska diskussioner kring politiskt språk genom att introducera vissa leninistiska begrepp – revolution och transformation. Det andra numret av Change tillägnades frågan om ”Destruktion” och var en vild blandning av leninistiska spörsmål, Nietzsche, Marx, alkemi, rysk formalism, futurism, konceptuell poesi, experimentellt skrivande, Eisenstein och Noam Chomsky. Ett kortare stycke om varornas metamorfos från Marx Kapitalet fick den nya titeln ”Elden och formernas förändring” med hänvisning till en heraklitisk förståelse av eld som källan till transformation. Särskild emfas gavs Marx genomarbetning av den ”formmässiga förändringen eller varornas metamorfos genom vilken den sociala metabolismen medieras”.(9)

Denna förändringens eld var den senaste febern att drabba de post-strukturalistiska teoretikerna, som kämpade med idéer om sammansättning – de ansåg detta vara mer avancerat än spekulationerna i Tel Quel kring rationell aristokrati. Genom att introducera Lenin och revolutionen i deras dialektiska teorier konceptualiserade de form inte som förstelningen av reella strukturer, men som en transformationsprocess, metamorfos och förändring. Genom att förstå språkets former som i ständig förändring – som historia i brand – var skribenterna i Change enade runt påståendet att varje språk går genom Revolutionen och dess ödeläggande dynamik. En skribent till ett epigram till sin text – ett citat från Yuri Tynyanov: ”Jag hade aldrig förstått litteratur om det inte varit för Revolutionen.”(10) Lingvistiska påståenden som dessa byggde på idén om att revolution genomskär språket. Detta sammanföll med teorier som omfamnade en leninistisk position, som i sin tur argumenterade emot Proletkult-teoretikern Alexander Bogdanovs tes att ”sanning är en ideologisk form”. Innan han blev en förkämpe för revisionistiska totalitära teorier försvarade Jean-Pierre Faye Lenins förståelse av ordens revolutionära förmåga att fungera som rakbladsvassa redskap som kan blottlägga politiska sanningar.(11) Denna leninistiska position utvecklades militant inom sextiotalets konstmiljöer där destruktion hade förmågan att ge födelse åt nya sanningar. Det leninistiska språk de praktiserade var däremot otvetydigt mer relaterat till alkemi än till produktivismens komplexa dialektik.

Ur avantgarde-leninismens aska steg en mer nyanserad revisionism fram på åttiotalet. Ernesto Laclau var en av de ledande post-marxistiska teoretikerna som spelade en avgörande roll för denna vändning – han beskrev leninismen ”som kautskyismens surrealistiska ögonblick”.(12) Han var medförfattare till en mycket inflytelserik bok tillsammans med Chantal Mouffe som lade fram hur en icke-leninistisk hegemonisk teori kunde konstrueras. Kärnan i deras koncept var att föreställa sig leninismen som en avvikelse inom vänstern som feltolkade förhållandet mellan nödvändighet och tillfällighet (det vill säga spontanitet). De hävdade att Lenin såg en nödvändig relation mellan ”sociala aktörer och klass”, som därigenom hindrar möjligheten till tillfällighet och artikulation.(13) Istället för att försvara “klassidentitet”—som de hävdade att Lenin gjorde (!?) – föreslog Laclau och Mouffe en begreppsmässigt bearbetning som avkodade den kapitalistiska hegemonins exakta ”handling” och ”narrativ”, vilket krävde ett särskiljande mellan agens och klass.(14) De framhärdade i att denna hegemoni kunde motarbetas av en socialistisk strategi som åberopade en språklig artikulation av ”den omöjliga sömmen mellan betecknad och betecknare”. Detta inbegrep även en parallell uppgift: ”att överge motsättning tanke/verklighet.”15 I ett försök att undvika leninismens identitetspolitiska fallgropar föreslog Laclau och Mouffe en komplicerad teori som kombinerade Wittgensteinska ”språklekar”, Austinska ”talhandlingar” och Lacansk ”sutur” som resulterade i en ännu mer surrealistisk marxism.

Laclaus och Mouffes beskrivning av språket som en socialistisk strategi, är bara en av de intellektuella positioneringar Perry Anderson fyndigt kritiserade som ”orimliggörandet av språket” i en hänvisning till försöken att skapa absoluta lingvistiska begrepp som kan tillämpas på stora delar av samhället.(16) Denna vändning är särskilt tydlig inom Tel Quels diskussioner kring lingvistiska ekonomiska strukturer, såväl som i Jaques Derridas arbeten. Detta motsätter sig Saussures tidiga påståenden om språkets absolutisering, som ofta framställs som föregångare till denna position.(17) Anderson skrev att denna absolutistiska position resulterade i ”språkets motsägelse i sig självt” och en ”försvagning av sanning” som skadar varje ”möjlighet till sanning som en korrespondens mellan påståenden och verkligheten”.(18) Åttiotalets postmarxistiska vändning resulterade i detta lingvistiska ingrepp som ”definitivt frånkopplade politik från klasskamp” genom att ge fullständig autonomi till ”diskurs” som en ”avgörande historisk bestämmande faktor”.(19)

Ytterligare ett utfall av denna språkliga modell var ”historiens randomisering”, vilket i sin tur relativiserade historiska kamper till att bestå av diverse talakter. I hans briljanta forskning på klasskamp under 20-talet inne i en metallfabrik i Moskva, illustrerar historikern Kevin Murphy gränserna för studier påverkade av lingvistik, som ”uppmanar till närstudier av ,‘klassers språk’” som i slutändan reducerar klass till ”blott [en] av många, ‘omstridda’ identiteter”.(20) Istället för att förklara motsägelserna inom proletariatets kamp och byråkratiseringen av kommunistiska institutioner med den ”språkliga vändningen” eller ”Bolsjevikiskt talspråk” söker Murphy konkreta yttringar av klasskonflikt och deras organisatoriska sammanhang.(21) Resultatet är en historiematerialistisk studie som skiljer revolution från representationsregimer (identitet, språk, etnicitet, kön) genom att fråga ”hur kan det komma sig att århundradets mest oregerliga proletariat accepterade framväxten av ett politiskt och ekonomiskt system som på alla tänkbara sätt visade sig motverka arbetarklassintressen?”(22) Det blir omöjligt att besvara denna fråga med en lingvistisk postmodernism som situerade arbetarkampen som en dekonstruktivistisk identitetsposition.

Det ryska proletariatet som revolutionerade arbetarklasskamper genomled inte försämrade ekonomiska villkor för att deras identiteter formades av regimens representationsmodeller (exempelvis “Bolsjevikiskt talspråk”, ”Sovjetmål”) utan snarare på grund av en lång historia av kamper som formade sin politik genom helt och hållet andra förutsättningar än de som drivit borgerlig ekonomiförståelse. Enkelt sagt så var det verkligen så att arbetare använde ett eget språk, som skiljde sig från borgerlighetens exploaterande diskurs, men som inte villkorades av kommunistiska institutioner. Proletariatets språk var totalsumman av deras aktivism och erfarenheter. Som Marx och Engels skrev, var en förutsättning för att utöva revolutionär politik att ”stiga ner från språket till livet” även om detta knappast kan ske genom ordens mirakulösa makt.

Reducerandet av sanning till en språkeffekt – eller vad Badiou benämnt lingvistisk idealism, eller “ideallingvistik” – var också mycket närvarande inom studier av det ryska avantgardet.(23) Boris Groys representerar denna tendens bäst med argument som att ”under Sovjetepoken erhöll språket en ny enighet, ett nytt språkligt undermedvetet som på konstgjord väg, ‘trummats in’ av partiet”.(24) Enligt honom blev det nya Sovjetpartispråket den naturliga fond för de aktiviteter som informerade det estetiska eller politiska avantgardet. Därmed var den verkliga skaparen i det revolutionära Ryssland inte avantgardekonstnärerna eller futuristerna utan Lenin själv: ”sin epoks demiurg”.(25) Så tolkar Groys formalisternas analys av Lenins stil: som en kanonisering av Lenin, som det ultimata uttrycket för statsapparatens undermedvetna. Enligt honom föreställde sig LEF-isterna och formalisterna Lenin som en möjlig ingång till regeringens djupa själ. Groys gör precis som Badiou beskrev att samtida sofister opererar (eller ideallingvister) – han försöker ”ersätta idén om sanning med idén om styre”.(26) I Groys senaste bok The Communist Postscript, gör han språket till ett verktyg för staten så till den grad att det antas ha ”förmågan att förena bas och överbyggnad direkt och omedelbart… en förmåga som realiserades i ett socialistiskt, kommunistiskt samhälle”.(27) Enligt Groys är språket allt – det har en allomfattande logik, är motsägelsefullt, heterogent, oändligt och paradoxalt. Det förkroppsligade den sovjetiska regimen, som var ”först och främst förvaltningen av metanoia, av ständig övergång, av ständiga slut och ny början, av självmotsägelse”. För att historiskt bekräfta kommunismens ”förspråkligande” inom ramen för den paradoxala staten, ger Groys exemplet då Lenin 1908 beslöt att rättfärdiga varför representanter för RSAP (Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet) skulle ta plats i Duman (parlamentet) samtidigt som han uppmanade gräsrötterna att kämpa emot Duman. Det är lustigt hur denna leninistiska gest frammanar en metafysisk slutsats om bolsjevikspråkets paradoxala form istället för att stödja Lukács påstående om att ”kärnan i Lenins tänkande är revolutionens aktualisering”, som skall uppnås med alla tänkbara medel.(28)

~
Noter:

1. Maria Janion, Romanticism, Revolution, Marxism, Nolit, Belgrad, 1976, s. 75. Det faktiska citatet är från Paul Lafargues minnen av Marx.

2. Jean-Jaques Lecercle, A Marxist Philosophy of Language, översatt till engelska av Gregory Elliott, Brill Leiden, 2006, s. 96.

3. V.I. Lenin, Collected Works Vol. 38: Philosophical Notebooks, Foreign Languages Publishing House, Moscow, 1963, s. 89.

4. Karl Marx och Friedrich Engels, The German Ideology, Moskva: Progress Publisher, 1968, s.503

5. Ibid. s. 504~505.

6. Julia Kristeva, Desire in Language: A Semiotic Approach to Literature and Art, Basil Blackwell, London, 1982, s. 33.

7. Jean-Joseph Goux, “Marx and the Inscription of the Labour”, The Tel Quel Reader, red. P. french och R-F Lack, Routledge, London, 1988, s. 50~69.

8. Maria Janion, s. 120.

9. Karl Marx, Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Lund: A-Z. 1969. Översättning av Ivan Bohman, Ruth Bohman, Bo Gustafsson och Arno Seyler. Ruth Bohman samt Bo Gustafsson, sjätte upplagan utgavs 2013 på Arkiv förlag. Marx, “Le ‘Feu’ du Changement de Forme”, finns publicerad i Change, no. 2, 1969, s. 91~83. Numera finns hela nummer av denna tidskrift inscannade och elektroniskt tillgängliga genom les presses du reel.

10. Leon Robel, “Notes fragmentaires pour une étude des rapports entre Eisenstein et Tynianov”, Change, no. 2, 1969, s. 57. “Je ne comprendrais pas la littérature, s’il n’y avait eu la Révolution”.

11. Jean-Pierre Faye, “Destruction, révolution, langage”, Change, no. 2, 1969, s. 125~126

12. Ernesto Laclau, “Metaphor and Social Antagonisms”, Marxism and the interpretation of Culture, red. C. Nelson och L. Grossberg, University of Illinois Press, 1988, s. 252.

13. Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics [1985], andra utgåvan, London: Verso, 2011. s. 42.

14. Laclau och Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy, s. 50. De skrev också att Marxism “måste överge sitt klass-ghetto”, s. 58.

15. Laclau och Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy, s. 110, 113.

16. Perry Anderson, In the Tracks of Historical Materialism, The University of Chicago Press, 1983, s. 40.

17. Anderson citerar Saussure som stöd för hans kritik: Språket är en sådan typ av mänsklig institution som gör att alla andra mänskliga institutioner, med undantag för skrift, enbart kan förvilla oss kring dess verkliga essens om vi förlitar oss på deras analogi”, s. 42.

18. Anderson, s. 46.

19. Ellen Meiksins Wood, The Retreat from Class: A New ‘True’ Socialism [1986], London: Verso, 1998, s. 47.

20. Kevin Murphy, Revolution and Counterrevolution: Class Struggle in a Moscow Metal Factory, Chicago:Haymarket Books, 2007, s. 2-3.

21. Begreppet “speaking Bolshevik” används av Stephen Kotkin för att beskriva “det obligatoriska språket för självidentifiering och som sådant en barometern för ens politiska trohet mot saken”. Stephen Kotkin, Magnetic Mountain: Stalinism and Civilisation, University of California Press, 1995, s. 220. Kotkin finner å andra sidan nyckeln till detta begrepp från Victor Klempers “speaking Nazi”.

22. Murphy, Revolution and Counterrevolution, s. 2.

23. Alain Badiou, Theory of the Subject, översatt av Bruno Bosteels, Continuum, London, 2009, s. 188.

24. Boris Groys, The Total Art of Stalinism: Avant-Garde, Aesthetic Dictatorship and Beyond, översatt av Charles Rougle, Princeton University Press, 1992, s. 45.

25. Groys, s. 68.

26. Alain Badiou, Manifesto for Philosophy, översatt av Norman Madarasz, State University of New York Press, 199, s. 117. Groys drar en skiljelinje mellan avantgardet och staten på följande vis: “Det hade aldrig funnits någon anledning att undertrycka avantgardet för dess svarta rutor och Zaum-poesi hade begränsat sig till konstnärliga utrymmen, men faktumet att det blev förföljt antyder att dess verksamhet intog samma territorium som staten”. Groys, s. 35.

27. Boris Groys, The Communist Postscript, översatt av Thomas Ford, London: Verso, , 2009, s. 61.

28. Georg Lukács, Lenin, s. 11.

Texten är hämtat ur förordet till Coiled Verbal Spring Devices of Lenings Language. Rab-Rab Press, Helsinki, 2018 av Sezgin Boynik. Översättning av Steven Cuzner.