Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021
Sista chansen att ta del av Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden
Onsdag 10 februari, kl 16~20 samt lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 12~16
Galleri Syster håller öppet. Grupputställning med Augusta Strömberg, Susanna Jablonski och Ana Vaz.
Torsdag 11 februari– söndag 14 februari, kl 12~16
Havremagasinet länskonsthall i Boden håller öppet. Grupputställning med Beatrice Gibson, Susanna Jablonski, Birgitta Linhart, Fathia Mohidin, Charlotte Posenenske, Tommy Tommie och Danae Valenza.
Lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 14~18
Det gamla fängelset Vita Duvan håller öppet med Maria W Horns hyllade Elektroakustiska komposition "Den vita duvans lament"
Lördag 13 februari, kl 15~19
Konstnären Markus Öhrn och poeten David Väyrynens ljudinstallation "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå. Lyssna till ljudsatta vittnesmål av den äldre generationens tornedalskvinnor.
Boka gärna ditt besök via Billetto. Drop in i mån av plats!
För er som inte har möjlighet att ta del av Luleåbiennalen på plats arrangeras också en avslutningshelg online med en fullspäckad radio-show) ledd av biennalens curatorer. Här kommer du kunna ta del av konstnärsamtal, ljudverk och specialskrivna essäer!
Luleåbiennalens utställningar på Norrbottens museum, Luleå konsthall, Välkommaskolan i Malmberget och Silvermuseet i Arjeplog förblir stängda.
I byn Storsien satt under krigsåren 350 svenskar internerade - i ett svenskt koncentrationsläger. De hade kallats in enligt värnpliktslagen. Men de fick inga vapen. Bara spadar. Och fastän de inte hade gjort något brottsligt betraktades de som landsförrädare.
Publicerades ursprungligen i Folket i Bild/Kulturfront nr 19/1972
Upprättandet av lägret i Storsien var kulmen på en längre tids antikommunistisk hets i Sverige vid andra världskrigets början. En kommunistpsykos som var särskilt starkt utbredd i Norrbotten.
Vinterkriget i Finland pågick. På ledande militärt håll krävde man att Sverige skulle uppge sin neutralitet och gå in i kriget. Det fanns till och med planer på att iscensätta en statskupp för att kunna realisera tanken. Som ledande i den här kretsen aktivistiska officerare utpekas stabschefen i försvarsstaben, generalmajor Axel Rappe. Under inbördeskriget i Finland hade han varit stabschef för vita östarmén. Statskuppsplanerna finns bland annat dokumenterade i kommendörkapten Stig H:son Ericssons dagsboksanteckningar. Och det var från den här gruppen initiativet till lägren kom. General Archibald Douglas, stabschef för styrkorna i Norrbotten, den så kallade andra armékåren, berömmer sig av att också ha varit bland dem som tog initiativet till åtgärden. I sina minnen – “Jag blev officer” – berättar han om bakgrunden:
“Ända från hösten 1939 hade kommunistfaran i Norrbotten väckt oro. Jag hade försökt att skaffa mig en så god kännedom som möjligt om kommunismen däruppe [ … ] Våra olika förslag att åstadkomma en verklig sanering stötte emellertid på obönhörligt juristmotstånd. De resulterade dock efter hand i en del åtgärder. Till en början lades det upp register över kommunisterna. Därefter genomförde posten och järnvägen vissa personalomflyttningar, så de värsta bolsjevikerna skickades söderut och ersattes med pålitligt folk, och slutligen genomförde regeringen det så kallade transportförbudet mot kommunisttidningarna, som vållade dessa en viss svårighet med distribueringen. Men hur skulle man förfara med kommunisterna inom truppförbanden? Vi dryftade denna fråga ingående och resultatet blev det bekanta lägret i Storsien. De farligaste elementen uppspårades, skildes från sina truppförband och sammanfördes under särskilt befäl till den avlägset liggande byn Storsien.”
TIDNINGARNAS HETS
Vilka var det då som satt i Storsien? Det övervägande flertalet var organiserade kommunister. Framför allt rörde det sig om folk ur ledarkadern och från tidningarna. Men det fanns också en och annan radikal socialdemokrat. I vissa fall hade det räckt med att den internerade hade uttryckt tvivel om att “Finlands sak var vår” (i den meningen att den kunde äventyra vår fred och neutralitet).
En ledande roll vid tillkomsten av läger av Storsiens typ hade den svenska militärledningen spelat. Men också i pressen hade det drivits en hård kampanj mot kommunister. Längst uppe i norr gick högerorganet Norrbottens-Kuriren i spetsen för den kampanjen.
Men också Norrländska Socialdemokraten drog sitt strå till stacken för att misstänkliggöra de norrbottniska kommunisterna: “Allt måste göras för att oskadliggöra kommunisterna”, skrev tidningen i en ledare den 13 januari 1940, “De äro icke människor i vanlig bemärkelse. Hos de mest förhärdade brottslingar kan som regel spåras något gott. Hos de genuina kommunisterna söker man förgäves efter ett uns därav.”
Det var i den här tidsmiljön som de svenska interneringslägren kom till. Bland dem som blev internerade var många som spelat en viktig roll för solidaritetsarbetet för Spanien. Flera av de internerade hade också deltagit som frivilliga på den republikanska sidan och kämpat mot Francos upprorsgeneraler. Från Storsien skrev en av dessa brev till den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting och krävde att han skulle göra sitt inflytande gällande för att de skulle bli frisläppta: “När vi kom hem från Spanien så skrev den svenska tidningspressen om oss att det var blomman av den svenska arbetarungdomen som deltagit i kriget mot Franco. Nu har man spärrat in oss på läger utan vapen och satt organiserade nazister som befäl över oss…”.
LÄGREN VAR ETT FÖRSTA STEG
Åtta år senare – i den statliga så kallade Sandler-kommissionen – skrev Georg Branting i ett eget yttrande (SUO 1948:7) om att “den svenska militära ledningens diskvalificering under hela beredskapstiden av stora medborgargrupper inte hade någon som helst motsvarighet i jämförbara utländska arméer (Frankrike och England)”.
De svenska interneringslägren blev en parentes i svensk beredskapshistoria. Men vad hade hänt om kriget gått annorlunda? I den meningen var de svenskar som satt internerade i läger som Storsien att betrakta som försökskaniner. På dessa människor fick de svenska myndigheterna göra sina första lärospån i den politik som skulle bli en svensk marionettregerings. Ordern, som man uppfattade den, löd: “Oskadliggör vänstern, ty vännen och beskyddaren kommer från höger…”.
Vi ska här återge några röster från svenskar som under krigsåren satt internerade i Storsien.
“Ni kommer aldrig hem…”
Den första berättaren vill vara anonym. Det är inte för egen del utan för sina barns skull som han inte vill framträda med sitt namn. Det är ont om arbeten i Norrbotten. Och tiderna kan hårdna. Själv upplevde han hur kommunister under krigsåren fråntogs sina arbeten:
– Den 9 december 1939 fick jag en helt vanlig inkallelseorder till Boden. Bara ett par stycken på logementet var kommunister, men i en sak var vi fullkomligt eniga. Till Finland skulle vi inte, då gör vi absolut stopp. Efter 14 dagar blev jag kallad till kompaniexpeditionen och fick en order om att lämna in mina vapen. Jag skulle förflyttas, sa dom.
Vi var 80 man som samlades i kanslihuset. Ingen av oss visste vart vi skulle, men vissa rykten gick om läger. Hemmen kunde vi inte meddela. Han som körde bussen sa – Norra Bredåker.
“Ni kommer aldrig komma hem igen”, sa dom till oss i Bredåker.
Dom första dagarna blev dom flesta satta på att gräva gravar. Inte var det skyttegravar – 2 meter långa, 50 cm breda och 60 cm emellan varje grav. Vi funderade förstås på vad det betydde, men det var just ingen som pratade om det eller spekulerade. Alla var beredda på att vad som helst kunde hända. Det var en väldig hets mot kommunisterna då för krigsivrarna ville till varje pris att Sverige skulle med i finska vinterkriget. Dom värvade öppet på regementena – till och med framför trupp.
Ingen fick åka hem över julen och nytt folk kom hela tiden.
På nyårsnatten fraktades vi till Boden igen. Då var vi flera hundra. Där fick vi hackor och spadar. Dom sa åt oss att skaffa toalettgrejer, för att dit vi skulle fanns inte sånt. Det blev Storsien.
Inga baracker fanns. Vi bodde i bagarstugor, uthus och vedbodar. Eldade i kaminer och öppna spisar. Låg på britsar med halm. Befälet bodde i en bondgård. Så småningom fick vi montera upp baracker, men innan dess var det hemskt. Ständigt mellan 30 och 40 grader kallt.
Dom flesta jobbade på vägbygget, men själv är jag snickare, så jag hade en massa andra jobb. Kommendant var kapten Berner, en lärare från polisskolan i Stockholm.
Dom flesta i Storsien var kommunister och hela ledningen för distriktet satt där. Åsiktsregistreringen var inte på något sätt fullkomlig då, så jag skulle tro att dom i första hand plockade dit dom kommunister som hade största möjligheten att påverka andra människor. För min egen del satt jag i kommunalnämnden och var även engagerad i annat. Och ansluten till partiet.
Det fanns också dom som åkte dit angivarvägen. Folk anmälde kommunister.
Så fanns det dom som inte alls var kommunister, men som var motståndare till ett svenskt deltagande i finska kriget.
Vi var landsförrädare, sa dom.
Vi blev totalt rättslösa, hade ingen som helst talan.
Vi fick inte bära vapen, vi fick ingen permission och vi sysslade med ett fullständigt meningslöst arbete. Bygga väg under en och en halv meter snö. Vägen kom visst att kosta 7-8 kronor millimetern.
Vi lyssnade på radio och hade god kontakt med bybefolkningen. På så vis var det inte svårt. Det svåra var att vi inte visste vad som skulle hända. Och om Sverige hade gått in i Finland eller om tyskarna vunnit kriget var meningen att vi skulle likvideras.
På morgonen när Berner hälsade sa han aldrig “gomorron soldater”, som brukligt är i det militära, utan “gomorron, mina herrar”. En dag var han bakfull och hälsningen blev då “gomorron mina herrar landsförrädare och samhällsfarliga individer”.
Det blev mycket diskussioner på kvällarna. Vi hade förstås mycket att prata om, mycket gemensamt. Och yrkespolitiker satt där, så på så sätt var det lärorikt. Breven vi skrev och breven vi fick skulle gå genom kansliet där dom öppnades. Ringde vi, skulle alltid någon vara med och lyssna.
Alla slapp inte helt från Storsien, en del blev ditkallade igen. Storsien i sig, som du hör, var inte så farligt, men det var ovissheten om vad som skulle hända. Vi visste hur fascismen fungerade och vi visste att vinner tyskarna så blir vi skjutna här. Den kunskapen var svår att bära.
Men vi visste också att vi hade rätt. Och när jag sen kom hem var kommunisterna här som stolta över mig. Folk säger inte så mycket, men man känner sånt. Så egentligen var det värst för dom här hemma.
“Helst vill jag glömma”
Hans fru berättar:
– Ja, det dröjde ett bra tag innan jag fick veta var han var. Dom kom hem till jul dom andra, men ingen visste var han var. Och ryktena gick. Att kommunisterna var på en öde ö och skulle skjutas hela bunten. Såna rykten. Jag trodde väl inte på dom, men jag visste ju inget.
Så fick jag telefon från Bredåker på julaftonen. Men vi talade finska, så dom bröt samtalet.
Tre barn hade vi då och kor i lagårn. Jag hade hand om skolstädningen. Äldste grabben hjälpte mig och tyckte det var som konstigt att han skulle vara i skolan på natten också.
Så blev jag sjuk, fick dubbelsidig lunginflammation. Det var då han fick permission.
Det var en hemsk hets mot kommunister under den här tiden. Här i byn märktes det inte så mycket. Folk var mest hjälpsamma. Men det pratades bakom ryggen och vissa slutade hälsa.
Helst vill jag nog glömma den här tiden.
“Grusgropen ska bli er grav…”
Sture Henriksson är målare. Bosatt i Tärendö. Han arbetade som frilansskribent i Norrskensflamman, det norrbottniska kommunistorganet. Han hade också olika kommunala förtroendeuppdrag:
– Mej hämtade dom som om jag gjort något brott.
Jag brukade på vintrarna arbeta som tummare och hade den 8 februari 1940 tummar i en liten by som heter Kainulasjärvi. Sent på kvällen satt jag och räknade tumsedlar och hör då hur det kommer in en karl som med hög röst frågar: “Har vi bolsjeviken Sture Henriksson här?”. Husbonden i gården svarade då att “nog har vi Sture Henriksson här, men om han är bolsjevik vet inte jag, men det är en mycket hygglig pojke”.
Jag fick order om att omedelbart följa med den civilklädde mannen men han talade aldrig om varför. I bilen utanför satt två uniformerade män. Det var mörkt så jag såg aldrig vad det var för uniformer och jag såg inte deras ansikten. Dom försökte förhöra mig om olika kommunister i grannskapet men jag vägrade att svara. Den natten fick jag tillbringa i mitt hem efter att ha skrivit på ett papper där jag lovade att inte lämna hemmet.
Tidigt på morgonen blev jag hämtad och körd till Pajala. Där fick jag några trasor på mig men inget gevär, ingen ammunition. Vi var en 10-12 tornedalspojkar och vi skjutsades i buss till Övertorneå. Och så på tåget till Vitvattnet. Där fick vi kliva på att lastbilsflak. Det var över 30 grader kallt och vi kördes till Storsien.
Jag hade inte fått någon inkallelseorder.
Storsien var ett fullständigt koncentrationsläger. Inga skjutvapen fick vi bära och inga permissioner utdelades. Arbetet vi skulle låtsas utföra var ett vägbygge mellan Storsien och Klinten. Träden var fällda så vi letade stubbar under den höga snön och sprängde som. Ett kamouflagearbete bara. Breven öppnades och telefonera fick vi bara göra när någon hörde på. Det fanns förhör vi kunde anmäla oss till hos kapten Berner om man ville bevisa att man inte var kommunist. Men vi som var kommunister och visste att socialismen är den enda samhällsform som tjänar arbetarklassens sak, vi sa förstås att för fan, vi står för vår sak. Det var ju dom som satt oss i Storsien som borde förhöras.
På kvällen kom en vakt och såg till att alla sängar var fulla, annars såg vi inte vaktstyrkan så ofta. Maten var bra och i stort måste jag säga att vi fick samma behandling som de flesta andra under beredskapen. Men det är klart – vi hade alltid uppställning i en grusgrop och kapten Berner kunde säga: “Här i grusgropen ska eran grav bli” eller “härifrån kommer ni förbanne mig aldrig”. Det fick vi ofta höra
Kommunist var jag då och kommunist är jag än idag. Jag satt bland annat i skolstyrelsen och fullmäktige. Det fanns gott om angivare i Tärendö under kriget.
En gång sa lägerchefen kapten Berner till mig: “Du är en onödig varelse i samhällssystemet. Jag kan skjuta dig med min egen hand om jag vill!”.
Vi kunde inte fatta det annat än så att om tyskarna hade vunnit kriget så hade vi säkert aldrig kommit därifrån.
I samband med ockupationen av Norge och Danmark slapp vi därifrån från första gången. Men jag hade inte varit hemma mer än ett par dagar så fick jag telegram att jag måste in igen. Vart stod inte. Det blev Storsien direkt. Den här gången var vi inte fler är 155.
Överste Sandahl höll ett “välkomsttal” och sa: “Första gången när vi tog hit osäkra folk blev det misstag, men det här gången är det inga misstag. Ni har vi bara tvättäkta kommunister och landsförrädare och ni kommer förbanne mig aldrig härifrån.”.
Det var ord och inga visor.
Så nog är det ett som säkert. Storsien kan inte kallas nånting annat än koncentrationsläger. Och vi hade gått samma väg som judarna och kommunisterna i dom länder fascismen ockuperade.
SVENSK MATERIEL TILL TYSK NORDFRONT
Helmer Persson i Kalix var en av de mer framträdande partimedlemmarna som satt i Storsien. Han satt också i ett par andra läger senare. Vid krigsutbrotten arbetade han på Norrskensflamman:
– Natten mot den 5 januari kom vi till Vitvattnet, marscherade till Storsien, det var nog en åtta, nio kilometer, över trettio grader kallt.
Förläggningarna var bagarstugor, inredda uthus, kalla, men elden den brann dag och natt, och sen så ordnade vi till våra förläggningar på ett bättre sätt än vad mannarna i dalregementet hade gjort.
Vad gjorde vi där? Det skulle byggas en vinterväg som skulle förbinda Klinten med Storsien. Och sedan skulle det byggas en mer permanent väg, och vi var sysselsatta med detta till ungefär i mitten av april månad 1940.
I slutet var vi 370 man, utav dem var ca 250 kommunister, och 90 procent utav dom var här från Norrbotten. Resterande var folk av blandad social härkomst, och blandade politiska åsikter. Dit kom studenter, som hade yttrat något, några ord i förläggningarna där dom tvivlade på dom finska segerrapporterna, i brev hem hade dom också uttalat sina tvivel, det var brevcensur, och på de grundvalarna var det många utav studenterna som kom till Storsien. Så var det också en hel del socialdemokrater.
Mest synd om dessa studenter som hest saknade ideologisk grund att stå på. En del grät. Men vi lärde dom arbetet, hur dom skulle borra sten – slå med släggan på borren och hålla i borren. Vi behandlade dom väl. En del av dom sa “när vi en gång ska befatta oss med politik blir det tillsammans med kommunisterna för dom har visat sig vara dom mest konsekventa.”
Och dom som sprängde Norrskensflamman, dom besökte kapten Berner, och ville kidnappa några utav de mer framstående kommunisterna, bland andra Helmer Holmberg, som ju var chefredaktör för Flamman, och köra dem in i Finland och sen släppa lös dom där. Men Berner vägrade att göra detta. Det hade ju egentligen betytt att dom skulle släppas lösa i ett land som befinner sig i krig – och sen fanns det ju kontakter mellan krigsaktivisterna här och dom finska Lappo-männen.
Under andra hälften av juli upplöstes sommarlägret. 2:a försvarslinjen skulle dras genom Storsien och då gick det ju inte att ha oss kvar.
Därefter tjänstgjorde jag i olika vaktstyrkor. Hösten 1941, när tyskarna stod utanför Moskva, skickades jag till Niemisel. När jag där gick vakt fick jag själv uppleva hur svenskarna försörjde tyskarna på nordfronten med monteringshus, pälsar och skor. Sommaren 1943 förberedde sig tyskarna på sin största offensiv. Planen var också att om så behövdes stärka sin krigspotential genom att rycka in i Sverige från Norge. Motståndet här hemma hade antagligen inte blivit särskilt starkt med tanke på de män som ledde de svenska krigsförbanden. Och nu gällde det att plocka bort kommunister från Norrbotten.
Vi kallades till Boden i juli månad 1943. Vi var två plutoner som skickades vidare till Västerbotten. En pluton förlades mellan Stensele och Storuman, en mellan Vindeln och Hällnäs.
Här försökte dom maskera lägren genom att utrusta oss med karbiner utan ammunition. Vi arbetade med att spränga skyddsrum och ammunitionsrum. Vi var bara kommunister och jag träffade många kamrater från Storsien-tiden.
Från det lägret skrev vi till MO och till försvarsministern med fick inget svar. Jag var då invald i landstinget men fick ingen permission för sammanträden. Men när tyskarna efter några månader var drivna på andra sidan Dnjepr och dom såg vartåt det lutade, blev vi hemskickade.
Det grymmaste för kommunisternas del under kriget var trots allt inte dessa interneringsläger. Det brutalaste var att kommunister och sympatisörer avskedades från sina arbeten. Order kom från Säpo. Familjeförsörjare och hederliga människor ställdes på bar backe.
Materialet om Storsien är sammanställt av Ingrid Eriksson, Karl-Erik Larsson och Kerstin Wixe. Uppgifter har också hämtats ur Gunnar Kieris och Ivar Sundströms “1. Arbetskompaniet Storsien”.
Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.
Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Även DeKonstruktion handlar om plats: en serie program som utspelar sig i Malmberget. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar. Vävda sånger har producerats i samarbete med Statens konstråd.
Lyssna, begrunda, njut!