Under hösten 2020 träffades Michele Masucci och konstnären Iris Smeds på en restaurang i närheten av Iris ateljé för ett samtal om det verk hon arbetar med till utställningen En omsorgsfull strejk° på Mint konsthall på ABF Stockholm. Utställningen som öppnar hösten 2021 tar avstamp i plåtslagaren, musikern och konstnären Ruben Nilsons (1893~1971) monumentala målning Arbetarrörelsens historia som finns permanent installerad i Agustrummet på ABF.
° Precarias a la deriva, 2005
Michele Masucci: Vad handlar verket E la lega la crescerá som du arbetar med till utställningen om?
Iris Smeds: Verket handlar om barn i egenskap av strejkbrytare. Det handlar om hur bildandet av den egna privata familjen omöjliggör den stora socialistiska gemenskapen, vilket gör att familjen liksom går i arv och lodrät, istället för horisontell och utspridd genom nätverk och gemenskap annan än den man är född ur.
Jag tänker lite på hur Sverige under 1900-talet har gjort en sådan otrolig gemensam klassresa ur fattigdomen som fanns i början av 1900-talet, och hur man hela tiden har velat göra det bättre för sina barn, och hur det för varje generation har blivit bättre. Jag tänker på hur man fortfarande vill att ens barn ska ha det bättre än en själv. Och så tänker jag också lite på att vi nu är en generation som har det sämre våra sina föräldrar. Vad händer när man har den drivkraften? Att det man framförallt vill göra bättre för barnen finns i det materiella och att barnet ska ha mer, och att vi nu redan har mycket? Jag tänker att man på något sätt kastar barnens egentliga behov och också själva barnen under bussen för sin tro på vad en bra framtid för barnen är. Sen är det klart att det också pågår en massa andra saker för att göra det bättre för barnen, vad gäller klimat och social rättvisa och så vidare – det är ju också krafter som sker i samhället för barnens skull, för att barnen ska bo i en bättre värld. Jag började med de tankarna.
När du [Michele] skickade bilden på Arbetarrörelsens historia av Ruben Nilson så tyckte jag att det var intressant med de borgarbarn som leker i målningen. Framförallt så tror jag att mitt intresse för barnen i målningen kommer från att jag själv har skaffat barn. Innan man skaffade barn så tänkte man att samhället handlar om olika viljor, drivkrafter och tankegods. Och nu inser man att när alla de här stora skeendena, ideologierna och tankarna byggs så är det hur man får en familj att fungera som är den egentliga huvudsysslan – det man ägnar mest arbete åt. Jag tror att det är det som är tydligast efter att jag skaffat barn. Det blir så mycket “det lilla livet”, och det känns som att det är i det här det finns problem: det lilla livet blir en ingång till en stor lycka, men också till en sorts lycka i relation till samhället. Dels känner man sig som en del av samhället för att man uppfyller en norm, och dels har man en egen liten värld i samhället där man inte är lika utsatt för samhället, för att man har den här lilla samhällsenheten och miniversionen som en kan bygga upp en helt egen liten värld i. Det finns en eskapism i familjebildandet. Det ligger också något i den queera familjen. Att inte skaffa barn på ett ”naturligt” sätt men ändå efterhärma den heterosexuella familjeformen. Det familjebildande livet innebär då också lite att man sviker den queera gemenskapen, det rummet. Överlag dealar jag lite med tanken om ett svek i att ha skaffat ett barn.
Att det vore ett svek mot kampen eller gemenskapen att skaffa barn?
– Ja lite. Det blir mycket att man håller på med ett eget projekt, och det projektet känns mer materiellt än vad jag tidigare hade förstått. I förlängningen känns det som att jag överlag är intresserad av familjeblivande. Inom teater är familjeblivande stort därför att den första rollen man spelar är inom en familj. Att man har ett hus och en familj som är grunden för hela världen på något sätt, den lilla världen.
Det berör ju lite den borgerliga familjen och att passa in i en kapitalistisk samhällsnorm: att man äger sitt hem.
– Ja, och att man hela tiden kan säga att man gör det för barnen och att det då är en god handling. Det finns en sådan godhet i idén om familjen som kommer från att man gör det för barnens skull. Sen är frågan vem man egentligen gör det för. Verket handlar väl egentligen om den borgerliga familjeidén, och om hur den också har byggts upp samtidigt med arbetarrörelsen. Hela folkhemmet innebar ju också ett sådant familjeideal och byggandet av en norm där alla skulle vara likadana. Jag tycker att det finns något så speciellt med folkhemmet. Det finns något unikt i hur folkhemsbroschyrprogrammet blandas med kapitalism. Det är en väldigt stark kraft som uppstår när de förenas, och som jag tänker att vi nu lever i.
Det är det som är mina grundtankar. Titeln E la lega la crescerá (Och förbundet det ska växa) kommer från att det känns som att ingen längre är med i facket idag, och att det är så splittrat. Alla harvar runt mellan finare typer av gig. Titeln kommer från att samhället idag är ett kollektiv av individualister, den handlar om den gemenskapen eller icke-gemenskapen – att det är det förbundet som växer idag: förbundet av strejkbrytare.
Vill du berätta lite mer om själva skulpturen?
– Skulpturen är en liten version av en liten stuga. Och där är det någon som har slängt sitt barn på elden. Barnet i brödet handlar om att en har sötebrödsbakat sönder barnet, och att man offrar barnet för barnets materiella framgång. Barnet som bryter sig loss från bullen och slickar röv är ju bara ett vanligt strejkbrytarbarn. Det är bara ett svinhuvud. Men det handlar också om vad man uppfostrar barn till: om man lär barnet slicka röv, och om hur barn ska förhålla sig till makten. Vad man säger till barnet är viktigt.
Tanken är väl att verket ska vara ett urrum, på något sätt. Med fyra väggar, golv och tak. Mattan står väl just för det borgerliga hemmet. Jag tror också att verket kommer att befinna sig i någon sorts förruttnelseprocess. Sen handlar verket också om vanvård. Det är många stora tänkare som har kastat sina barn under bussen för sin egen skull, för att de håller på med den stora och viktiga saken. Verket handlar lite om någon sådan grundkonflikt mellan den lilla och stora saken.
Jag är lite nyfiken på barnet som slickar röv. Att slicka röv gör ju opportunisten. Med ett barn som slickar röv så vänder du upp-och-ner på idén om barn som oskyldiga, maktlösa enheter som är befriade vuxenvärldens ansvar. Det en som förälder behöver göra för att få det bra för barnen och för sig själv gör ofta att man blir opportunist; att man blir strejkbrytare. Barn kan ses som något ont som gör att vi kompromissar med våra värderingar, och som skapar rövslickare och strejkbrytare. Barnen är också det enda som man hela tiden kan ursäkta.
– Vi har ju verkligen synen på barnen som rena, som oförstörda. Och sen förstör världen dem. Sakta bryts de ner. Men barnen är ju också med och förstör [skratt]. Det är dags att börja ställa barn inför rätta. Barn är ju inte goda eller onda. Det minns man ju själv från när man var barn, att man ju är människa med en liten kropp, och att man är både ond och god.
Jag tycker också att det är intressant att det finns en eskapism i barnen som inte bara är av ondo. I den här verkligheten vi lever i så är ju barnen också en tröst.
– De är ju det. Jag har genom att skaffa barn börjat tro på framtiden och börjat tänka att det kanske finns en liten värld att rädda. Man kan inte bara vara cyniker, man kan inte bara skita i det. Man måste liksom göra något. Sen gör man ju inte så mycket ändå, för att man har ett barn. Men det finns ju ändå något viktigt i det, i barnen.
Det finns andra aspekter i din skulptur. Hur tänkte du med verket som ett rum? Hur fungerar det? Och hur tänker du kring att verket ska placeras centralt i Augustrummet på ABF Stockholm, framför Ruben Nilsons målning?
– Jag tror att jag tänker på verket och rummet som ett arketypiskt rum. Jag tänker att man ska snedställa strecken för att det ska se ut som ett rum. Och att det här bara är själva konstruktionen kvar, endast grundskelettet och symbolskelettet kvar. Men jag tänker också på att man ser in i rummet, och att det inte har väggar och tak. Mer än så vet jag inte. De här karaktärerna är i ett rum. De är inte på en plan yta ute i oändligheten, utan de är i ett rum.
Jag tänker att verket också egentligen är mycket av ett “play house”. Ett “playhouse” eller lekhus är en fyrkant där man kan sätta upp gränserna för var leken slutar. I den här kuben är verkligheten det som händer innanför den, och det som händer utanför den är inte verklighet. Det handlar också här om eskapism: att här, inom hemmets fyra väggar, så händer något – utanför samhället.
Intervjun är transkriberad och redigerad av Maya Nagano Holm.
