I en dagboksanteckning tillägnad tankar om tarmen skriver Ingela Ihrman om floran i havet och floran i magen och om hur tarmtången (Ulva intestinalis) för henne fungerar som länk mellan dem – en slipprig väg tillbaka ner i vattnet till de alger som har förmågan att binda solens energi så andra livsformer kan tillgodogöra sig den. Det handlar om att vara ett landskap och vara i landskap; om bukfett och råolja – jordens och kroppens lagrade energi. Verket är början på en längre konstnärlig undersökning som utgår från magen – en öm punkt, och Luleåbiennalen utgör med Inre vind dess andra avsats. I likhet med Ihrmans tidigare verk kanaliseras den svårgreppbara naturen genom den egna kroppen.

Kan du berätta om ditt verk Inre vind som visas på Galleri Syster, vad föregick projektet och hur fortsätter det?

Verket Inre vind riktar ljuset mot en grönalg som kallas tarmtång (Ulva intestinalis). Jag behöver den för att upprätta en länk mellan floran i tarmen och floran i havet. Just nu arbetar jag med fokus på magen - en öm punkt där energiflöden och känslor sammanstrålar. För mig är magen ett centralt men outforskat landskap som jag vill låta växa och ta form.

I augusti 2018 jobbade jag som volontär på Kosters trädgårdar – ett hem, en restaurang, ett bageri och en trädgård som ligger på en ö i Bohuslän. Kosters trädgårdar tillämpar permakultur, ett begrepp som myntades på 70-talet som ett svar på växande ekologiska problem i världen och som kort sagt syftar till att skapa ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbara (permanenta) kulturer.

Vill du beskriva själva "akten" att ge tarmen/tången en position så som du gör när du lyfter in den i konstens rum?

Jag tänker att alla konstrum fungerar som ingångar till den värld som jag skapar genom min konst. Konstrummen behövs för att andra än jag själv ska kunna komma in dit. Det vore ensamt och meningslöst utan dem. I gallerirummet på Galleri Syster är min tarmtång dels en del i Luleåbiennalens berättelse om hav, ljus och seende, dels ett utsnitt ur den arbetsprocess med magen i fokus som jag är mitt uppe i just nu.

Hur relaterar Inre vind till ett landskapsbegrepp skulle du säga?

Jag har tidigare fäst mig vid en tanke om hur det är att ha ett inre hav inne i kroppen. Från berättarrösten i ett avsnitt av Vetenskapens värld från 90-talet fick jag veta att vätskan i äggblåsorna som omsluter mogna äggceller hos alla landlevande däggdjur har samma salthalt som vattnet i det ur-hav där livet en gång uppstod, för flera miljarder år sedan. Så än idag bär vi bär alla med oss detta livets vatten i våra kroppar. Om tarmtången är en tarm är kroppens inre vind de bubblor av gas som bildas genom fotosyntesen och som får algen att flyta vid vattenytan. Det faktum att tarmtången på engelska kallas för mermaids necklace gör luftbubblorna på rad till ett pärlband av fisar.

Förutom Inre vind i Luleå, deltog du också i biennalens gästspel på Nattfestivalen i Korpilombolo. Där uppförde du verket Nattens Drottning, hur var det att göra genomföra performancet på denna plats?

Nattens drottning är ett performance som iscensätter en speciell kaktus nattliga blomning. I gamla krukväxtböcker kan en läsa att det fram till 50-talet var vanligt att en stolt ägare till en Nattens drottning med knopp på väg att slå ut bjöd hem sina vänner och grannar på nattligt kaffevak för att tillsammans uppleva blomningen.

Det var speciellt för mig att göra performancet på Nattfestivalen i Korpilombolo. Tidigare när jag visat verket i olika konstrum så har det blivit en clash mellan miljön och min risiga jättekaktus av pressenningskorvar, tandpinnetaggar och luftrötter av golvtäckningspapp. I Korpilombolos medborgarhus källare smälte vi in nästan allt för bra. Systrarna Nylund bjöd på kaffe och höll ett litet tal som byggde upp förväntningarna inför det som snart skulle ske. Det hade varit mörkt ute sedan kl 14. Vid 22.30 ålade jag in i blomknoppen, lindade av gladpacken som höll foderbladen slutna, reste knoppen över huvudet och slog ut de benvita kronbladen med hjälp av en konstruktion byggd på ett bak-och-framvänt paraply. Korpilomboloborna gav i från sig ljud av hänförelse och förtjusning. Jag sprutade ett moln av vaniljparfym i luften. Sedan vissnade jag ner och kröp ut.