1
I mars 1983, i en längre konversation med ordföranden för fackföreningen Confédération française démocratique du travail (CFDT), säger Foucault att facket kan fungera som en veridique, det vill säga som sanningssägare.(1) Detta ouppmärksammade och till synes okontroversiella uttalande är i själva verket mycket intressant i relation till Foucaults sena verk – och det av två anledningar. För det första överför Foucault här ett begrepp han har tillämpat i sina undersökningar av sanningssägandets politiska och filosofiska funktion under antiken på sin egen politiska samtid. Dessa undersökningar som sysselsatte Foucault under hans fyra-fem sista år – och som lämnades oavslutade, olösta och inkonklusiva efter en lång period då Foucault inte publicerade några nya böcker – behandlar individuella oftare än kollektiva subjekt, och har av många betraktats som ett etiskt snarare än politiskt projekt; dessutom har relationen till en politisk samtid förblivit oklar och ringa undersökt, kanske också på grund av Foucaults egna varningar om farorna i att tillämpa lösningarna från en epok på problemen i en annan. Men här överför han alltså ett av de mest centrala begreppen, “veridiktion” eller sanningssägande, på en politisk aktör i samtiden, vilket plötsligt låter oss engagera rikedomen hos det antika materialet med avseende på tillkomsten av kollektiva, politiska subjekt i vår egen samtid.

För det andra talar Foucault här om en aktör vars sanningssägande inte bara består av tal i egentlig mening. Förutom medlemsantalet ligger fackföreningens potentiella stridsåtgärder och handlingar bakom varje uttryckt mening. Av de olika medel som står fackföreningarna till buds är naturligtvis strejken det främsta, men även andra former av direkt aktion. Fackföreningens sanningssägande eller “veridiktion” handlar alltså inte om något vanligt tal, utan om ett tal som ständigt kan följas av ett icke-diskursivt och i allt väsentligt ordlöst etablerande av en viss sanning. Varför är detta intressant? Därför att Foucault, i sina analyser av det nyliberala regeringssättet i de föreläsningar som bär namnet Biopolitikens födelse(2) fastslog att ett av liberalismens och nyliberalismens mest grundläggande och centrala kännetecken var att det i alla avseenden gjorde marknaden till platsen för regerandets veridiktion, eller med andra ord, gjorde marknaden till platsen eller mekanismen för att utsäga den sanning som allt regerande måste utgå ifrån och anpassas efter. Och “utsägandet” av denna sanning sker naturligtvis inte i första hand med ord, utan genom balansen av ekonomiska antaganden, beräkningar och transaktioner.

Om vi sätter dessa två former av veridiktion – som Foucault diskuterar vid olika tillfällen – mot varandra, har vi alltså, å ena sidan, kapitalet, marknaden som platsen som uttalar sanningen efter vilken allt regerande måste utformas. Och å andra sidan, arbetet, löntagarnas sammanslutning och fackföreningarna som sanningssägare. Aldrig har en grundläggande konfliktlinje i det Foucault kallar “sanningens politik” framträtt så tydligt.(3) Inte heller har det någon annanstans i Foucaults sena verk utkristalliserat sig ett så distinkt “samtal” på en nivå av ekonomiska relationer och kraftförhållanden; ett socialt teckensystem som trots dess utrymme för olika kamper kan föra tankarna till de sociala hieroglyferna i Marx varufetischism. Vid denna punkt står därför allt och väger; åren av föreläsningar tillägnade den grekiska och romerska antikens begrepp om sanningssägande och omsorgen om sig själv, gripandet efter nuet i karakteristiken av den då ännu framväxande nyliberalismen i Biopolitikens födelse, det omfattande engagemanget i den polska fackföreningen Solidarnosc (ett engagemang som låg till grund för samtalet med CFDT), och det Foucault betecknade som viljan att inte låta sig regeras på visst vis i föredraget “Vad är kritik?”. Vid denna punkt finner vi också förutsättningarna för att utifrån hans tänkande gå vidare.

2
I mars 2020, när coronaviruset klassades som en pandemi av WHO, när rekommendationerna om att arbeta hemma trädde i kraft, när umgänge med människor inomhus upphörde, när olika former av lek och spel mellan människor avstannade, när, kort sagt, allt drabbades av en fruktansvärd förlamning, ett slags tillstånd av akut tristess – då började jag få mycket svårt att arbeta. Det vill säga, att skriva på min doktorsavhandling i filosofi, vilket också är vad som utgör ramen för min anställning. Det var inte det att jag inte ville, eller att jag inte behövde. Det var absolut nödvändigt: jag måste skriva, dessutom ville jag inget hellre än att skriva. Tid fanns naturligtvis i överflöd. Men jag kunde inte.

Det berodde förmodligen på flera olika saker. Jag erkänner att det disorienterande tillståndet – av global osäkerhet, både i medicinska och ekonomiska termer, men också av handlingskraften i de plötsliga, dittills förnekade möjligheterna att med några penndrag genomföra storskaliga finansiella och lagstiftande åtgärder som tidigare betraktats som omöjliga – fick mig att tvivla på filosofins relevans och förmåga att på något meningsfullt sätt intervenera i dessa processer. Filosofin själv, i form av de första självuppfyllda, förutsägbara reaktionerna och kommentarerna kring pandemin, gjorde det inte lättare. Kanske framträdde filosofins fåfänglighet än tydligare för mig också genom dödens nya aktualitet, döden som en droppsmitta – även om denna insikt borde ha nåtts genom studiet av filosofins alla egna antika och moderna meditationer kring att livet blott är en förberedelse för döden. På ett mycket mer prosaiskt plan, dessutom, ska jag inte förneka att det i min oförmåga att arbeta fanns en aspekt av brist på övervakning. I början saknade jag mest av allt möjligheten att åka till högskolan: de oglamorösa barackerna utanför innerstaden som för många tycks vara symbolen för administration och andefattigdom har alltid tilltalat mig i hur de påminner om att det intellektuella och akademiska arbetet som en offentlig och publik uppgift, där en viss transparens ingår. Detta och behovet av en mer personaliserad men lika indirekt kontroll utgjorde kanske min längtan tillbaka in i panoptikon, till arbetsrummet med glasdörr där ingen tittade på mig men jag visste att jag kunde ses.

Men oavsett dessa skäl framträdde något som överskuggade det andra: en högst personlig, militant och kontraproduktiv arbetskamp. Något jag inte kunde undgå att betrakta som ett slags strejk. Jag försökte alltjämt att sätta igång, jag tvingade mig att skriva de första orden i meningar, de första meningarna i stycken. Men längst inne i det som driver mitt arbete framåt, i den lilla tändande gnista eller impuls, i den kraft, vilja eller vad vi än vill kalla det, ekade ett skratt kallt och hårt, och en fullständig vägran: “Nej. Jag arbetar inte under sådana här villkor.” Och hur skulle jag inte kunna förstå? Hur skulle denna svårgripbara kreativa förutsättning för att producera fungera utan allt som jag ganska målmedvetet har gjort till formen för mitt liv: att dela mat med andra som grunden för att föra ett samtal, att bjuda och bli bjuden, att visa och visas omsorg, att umgås i det offentliga och i någon mån lösa upp gränsen mellan vänner och okända, att leka och spela med andra, att utföra en politisk manifestation eller handling tillsammans med andra, och sedan se tillbaka på och prata om allt detta med andra? Hur skulle det gå utan allt det jag högst omedvetet har gjort till viktiga delar av mitt liv, som jag i vissa fall trodde att jag inte ens tyckte om: småpratet med människor man stöter på, framförandet av artigheter och hälsningar till kollegor och bekanta, de långsamt pågående samtal med kollegor och vänner som i vissa fall varar i år? Det jag beskriver handlar alltså inte om något sådant som en omsorgsfull strejk*, utan strejk mot bristen på omsorg, en strejk som uppstod på grund av omöjligheten att sörja för mig själv som jag skulle vilja.

Nu har jag börjat lära mig nya omsorger. Det är nödvändigt. Inte minst för att strejker som befinner sig utanför den direkta produktionen, utanför den sfär där nedläggningen av arbete utgör ett direkt hinder för motpartens skapande eller realiserade av värde, tenderar att slå först mot de strejkande själva.

3
Strejker och fackföreningar har även idag en roll att spela i sanningens politik. Samtidigt skiljer sig situationen på ett avgörande vis från när Foucault diskuterade frågan för fyra decennier sedan. Medan den organiserade industriarbetarklassen i länder som Frankrike har krympt och förlorat sin kraft så har den industriella produktionen till stor del förlagts till platser där fackföreningar är förbjudna eller strikt begränsade. Därför är det förmodligen nödvändigt att reflektera kring andra möjliga former av sanningssägande och dess plats i produktionen – sanningssäganden som på ett liknande sätt kan bestrida de marknadsresultat som villkorar allt regerande. Och även om det är oklart vilka kollektiviteter vi – vi som löntagare, arbetslösa, sjukskrivna, åtgärdssysselsatta, papperslösa, rasifierade eller inbegripna i rasifieringens logik, vi som regerade subjekt – kan komma att uppgå i för att tillägna oss detta nya “tal”, så är det enda jag tror mig veta att det måste gå vägen genom ett visst omsorgsarbete. Inte bara för att jag har märkt att brist på omsorg är direkt skadligt för framåtskridandet av kritiskt arbete. Men också för att omsorgen om sig, i den hellenistiska och romerska form som Foucault beskriver i L’Herméneutique du sujet(4), också inbegriper ett sanningssägande om världen: ett kritiskt värv som syftar till att identifiera och befria sig från det som förslavar en och begränsar en.

• Även titeln till en utställning på Mint curerad av Michele Masucci som öppnar hösten 2021.

~
Noter:

1. Michel Foucault, “La Pologne, et après?” i Dits et Écrits II, 1976~1988 (Paris: Gallimard, 2001), 1323-24.

2. Michel Foucault, Biopolitikens födelse: Collège de France 1978–1979, övers. Sven-Olov Wallenstein och Gunnar Holmbäck (Hägersten: Tankekraft förlag, 2013).

3. Michel Foucault, Qu’est-ce que la critique? suivi de La culture de soirméneutique du sujet, (Paris: Vrin, 2001), 39.

4. Michel Foucault, L’Herméneutique du sujet, (Paris: Seuil/Gallimard, 2001), 134, 212.