Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021

Information

Sista chansen att ta del av Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden

Onsdag 10 februari, kl 16~20 samt lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 12~16
Galleri Syster håller öppet. Grupputställning med Augusta Strömberg, Susanna Jablonski och Ana Vaz.

Torsdag 11 februari– söndag 14 februari, kl 12~16
Havremagasinet länskonsthall i Boden håller öppet. Grupputställning med Beatrice Gibson, Susanna Jablonski, Birgitta Linhart, Fathia Mohidin, Charlotte Posenenske, Tommy Tommie och Danae Valenza.

Lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 14~18
Det gamla fängelset Vita Duvan håller öppet med Maria W Horns hyllade Elektroakustiska komposition "Den vita duvans lament"

Lördag 13 februari, kl 15~19
Konstnären Markus Öhrn och poeten David Väyrynens ljudinstallation "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå. Lyssna till ljudsatta vittnesmål av den äldre generationens tornedalskvinnor.

Boka gärna ditt besök via Billetto. Drop in i mån av plats!

För er som inte har möjlighet att ta del av Luleåbiennalen på plats arrangeras också en avslutningshelg online med en fullspäckad radio-show) ledd av biennalens curatorer. Här kommer du kunna ta del av konstnärsamtal, ljudverk och specialskrivna essäer!

Luleåbiennalens utställningar på Norrbottens museum, Luleå konsthall, Välkommaskolan i Malmberget och Silvermuseet i Arjeplog förblir stängda.

Det jag inte ser i Storsien
Ida Linde

Om krisen eller kriget kommer. Broschyren till Sveriges invånare kom några veckor innan jag åkte till Storsien. Den gavs ut första gången i början av 1940-talet under pågående världskrig, och senast 1961 under kalla kriget. Georges Didi–Huberman skriver i essän Gruvgas, en bok som undersöker vår kulturella och mentala katastrofberedskap:

Den ändlösa grymheten hos en katastrof beror på att den oftast märks alldeles för sent, först sedan den inträffat. De synligaste katastroferna – de tydligaste, mest studerade och mest allmänt erkända – de som man spontant hänvisar till för att beskriva vad en katastrof är, det är sådana katastrofer som varit, det förgångnas katastrofer, dem som andra, före oss, inte kunde se eller ville se komma, som de andra inte lyckades förhindra. Vi igenkänner dem desto lättare, då vi inte, eller inte längre, är skyldiga till dem idag.

Interneringslägret i Storsien hör inte till de mest studerade eller erkända platserna för katastroferna de ingick i. Även om det till exempel har beskrivits i Arbetskompaniet Storsien av Gunnar Kieri och Ivar Sundström samt i Storsien: 100 år i en norrbottnisk by av Anne Christine Liinanki, så är det få som känner till det när jag berättar var jag ska åka. Inte bara att det funnits arbetsläger i Sverige under andra världskriget, utan de känner inte heller till platserna.

Det som fanns först i Storsien var ett vinterläger, och därefter ett sommarläger. Namnen låter nästan som att det var något för barn, ett slags kollo. Det var det såklart inte, denna abrupta förflyttning av människor, ett utpekande och upplösande av motstånd. De skildringar som finns av och med människorna som hamnade i lägren är alla präglade av förvåning, både då och genom tiden, om varför det skedde. I vår okända historia 4 står det:

I byn Storsien i Norrbotten satt under kriget 350 svenskar internerade – i ett svenskt koncentrationsläger. De hade kallats in enligt värnpliktslagen. Men de fick inga vapen. Bara spadar. Och fastän de inte hade gjort något brottsligt betraktades de som landsförrädare.

Innan jag åker försöker jag läsa det som finns för att förstå vilken plats det är jag ska till, men eftersom lägren inte finns kvar är jag mest rädd för skönheten. Det kommer vara så vackert och jag tänker på hur farlig skönhet kan vara. Att det är så lätt att bli förlåtande inför den. Eller att inte kunna förstå och upprepa skönhetens lögn, förhoppningen om skönhetens godhet, att jag ska stå där och tänka: hur kan något hemskt hända där det är så vackert?

Jag gör en anteckning:

Det är platsen som säger historia. Det är historia som säger politik. Det är politik som säger minne. Det är minne som säger glömska. Det är glömska som säger att det är så många lager av jord och av liv att ta sig igenom. Känslorna rör sig långsammare genom livet. Tankarna lika mycket vertikalt som horisontellt. Det är väderstrecken som orienterar oss. En vän sa en gång att orienteringen var det som lärt henne mest om livet och jag förstod inte. Jag hittade inte platsen från var jag skulle börja.

På vägen från Luleå flygplats till Storsien kör jag förbi Lule älv och tänker på hur tjugo procent av Sveriges elproduktion kommer från denna älv allena. Själv växte jag upp vid Umeå älv. Det var kanske den som var ursprunget till att jag skrev romanen Norrut åker man för att dö. En roman som vill påminna om hur pengarna fördelats i Sverige i relation till var naturresurserna ligger. Och jag undrade över vad platsen norr har för betydelse:

Vad var det med just denna plats som gjorde att den krävde särskild uppmärksamhet? Längst ut i Sverige ligger Treriksröset. Egyptens norra gräns är en kustlinje mot Medelhavet. Norra medelhavet kurar intill Spaniens östkust. Norra Kanada sträcker sig nästa upp till Nordpolen och utgör en del av Arktis. Norra Ishavet är världens nordligaste hav, det omfamnas av så mycket att det också räknas som ett medelhav emellanåt. Men om väderstrecken inte funnits, om vi orienterat oss efter andra koordinater, så hade dessa platser varit bärare av annat.

Ett svar på min egen fråga skulle kunna vara att den särskilda uppmärksamheten krävs för att det som skett inte är synligt, som Didi–Huberman också skriver i Gruvgas, är att vissa katastrofer döljs av andra mer uppenbara katastrofer som i en given historisk situation upptar hela synfältet. Men när jag är i Storsien känns alla katastrofer avlägsna, kanske för att när jag anländer har jag redan drabbats av skönheten. Hur träden står så tätt intill vägen som att de när som helst skulle kunna få för sig att ta en långsam promenad över till andra sidan. Dungen med unga björkar vars stammar som ett vitt plockepinn. Den plötsliga öppningen där ett vatten skymtar och jag stannar bilen när jag ser att strax intill bränner någon, kanske på grund av regnet, ner ett hus och flammorna spelar intensivt gulröda på den ljusgrå himlen. Sedan en hage med hästar. Stora bruna skogshästar. Ett föl med svart man och svans som frustar.

I beskrivningarna av hur det var att komma till lägret så säger man att det inte fanns så mycket där, mest några utspridda bagarstugor. Nu är det några utspridda hus men jag ser inga människor. Antagligen på grund av det vansinniga regnet. På en anslagstavla förstår jag att det varit bättre om jag kommit för två dagar sedan då byaföreningen hade årsmöte. Jag kan inte säga att det är tyst i Storsien när jag traskar runt, det är regnets läten mot hus och bark som inte tycks störa fåglarna, gruset under mina skor. Men det är en intensiv öppning i örat och jag lyssnar efter något som jag inte vet vad det är. Efter ett tag drar tre strofer av Inger Christensen drar genom huvudet:

Det sker at jeg kommer/ til et sted hvor jeg ved/ at jeg aldrig har været/ i hela mitt liv// Men allgivel husker jeg/ som om det var i går/ at det var netop her/ det skete det og det// Det er som at gå ind/ i et gammelt maleri/ hvor det alltid i bakgrunden/ sker en række ting

I bakgrunden: De grå husen som har så många år mellan sina bjälkar, den avställda vita Volvon vars strålkastare blickar ut över fältet. Två fotbollsmål uppställda på en gräsmatta. Historien om arbetslägren. En hund som skäller men sedan struntar i mig och går iväg. Vi vet båda att jag är en främling som inte kommer att stanna länge.

I början av boken On beauty and being just skriver Elaine Scarry:

Wittgenstein says that when the eye sees something beautiful, the hand wants to draw it. Beauty brings copies of itself into being. It makes us draw it, take photographs of it, or describe it to other people.

Så lämnar jag också med begäret att skriva Storsien-skönheten lika mycket som historien om lägret. Jag kör tillbaka längs E4:an och kommer till Stadshotellet i Luleå på den sena eftermiddagen. Det var här Flamman-attentatet planerades av sexmannakommittén, bland annat polischef Ebbe Hallberg. Inte heller det är synligt i lobbyn eller i de stumma korridorerna. Platserna är sammankopplade av mer än geografin. Ett sätt att beskriva naturens skönhet är att överföra den till mänskliga tillstånd. På hotellrummet saxar jag beskrivningar ur Storsien: 100 år i en norrbottnisk by av Anne Christine Liinanki:

Efter fars död hade han blivit en bottenfrusen bäck av sorg/ Mor åldrades och såg ut som en grå och tovig vante/ Katastrofen var ett faktum och Aslak grät när han såg renarna spolas iväg/ Vreden inom henne är kall som en bottenfrusen bäck/ Det luktar gott, det är som om åskan skurat Storsien med såpan/ Att komma tillbaka till livet är som en jättelik islossning i Kalixälven. Först några små öppningar, en rörelse och sedan ett vrål från det fångade vattnet under isen/ Snön för allt och alla samman, till och med ljuden/ Det kalla ljuset från novembersolen lyser likt en fördömande predikant över honom/ Byn är som ett diskret hål i skogstäcket/ Månljuset avslöjar den vid vägens slut där gårdar ligger spridda här och där/ –Mina herrar landsförrädare, ni har kommit till byn Storsien!

Det står också:

Naturen är inte frustrerad. Naturen sörjer inte.

Det är vad som blir mina nyckelmeningar. För hur ser sorgen ut när det som skett inte längre syns? När det knappt syntes medan det skedde? Ett letande i den natur som inte sörjer; ett letande på platsen. Jag glömde skriva att man finner den vid Korpikån i Kalix kommun. Och att det var kommunister, syndikalister och pacifister som internerades mellan 1939 och 1940. De ansågs utgöra en fara för rikets säkerhet om Sverige skulle göra Finlands sak till sin och gå i krig med Sovjetunionen. Återigen ur Gruvgas av Didi–Huberman:

År 1940, ett år som var särskilt farofyllt för honom, hävdar Benjamin återigen att historikerns uppgift inte så mycket är att återvända till det förgångna, rofyllt referera det, eller vörda det, nej, det viktiga är att minnas det förgångna, just på grund av dess förmåga att plötsligt tränga fram i en katastrofsituation (…)

Samtidigt som vi står i den pågående skönheten ställer den frågor till oss: vilken katastrof är det vi ännu inte ser? Vi är delaktiga i så många pågående men är det så att de döljer en annan? Vilken katastrof är det jag inte förhindrar? Och vad gör jag mig skyldig till när jag lämnar de platser jag lämnar? Ska jag köpa konserver som det står i broschyren, batterier till radion. Det står inga anvisningar om hur vi ska minnas, om vi ska samla våra bilder i en bunt med ett rött band, eller hur vi ska skriva våra dikter om Storsien. Men det står att vi ska fundera över om informationen som kommer till oss är ny eller gammal, och varför den kommer just nu.

Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.

Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Även DeKonstruktion handlar om plats: en serie program som utspelar sig i Malmberget. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar. Vävda sånger har producerats i samarbete med Statens konstråd.

Lyssna, begrunda, njut!