Rödberget utgör tillsammans med Pagla-, Mjösjö-, Degerbergs- och Gammelängsfortet stommen i Bodens fästning. Här har konstnären och musikern Karl Sjölund skapat en platsspecifik installation om väntan på ett krig som aldrig kommer. Boden är en stad som till alla delar vuxit fram som en effekt av gångna seklers militärstrategiska beräkningar: skulle ett ryskt anfall mot Sverige äga rum, vore det nödgat att ta vägen genom Boden (för att undvika att antingen hamna i Bottenviken, eller i den oländiga fjällterrängen), men något anfall ägde aldrig rum och den militärteknologiska utvecklingen sprang om de spekulationer på vilka Bodens fästning vilar.I Sjölunds verk undersöks krigets tragiska logik och fantasmatiska dimensioner och genom svensk militärhistoria, dokumentärt material, video, ljud och funna objekt framställs ett slags föremålens teater. I de olika rummen ljuder ett musikstycke, ett collage av konkreta och på orgel komponerade ljud. Verket är ett försök att återge något av det i kriget som inte ger sig åt sinnena – de abstrakta och psykoaukustiska fenomenen och de för krigskomplexen nödvändiga fantasierna: kapprustningens logik, tinnitusen efter ett bombnedslag, bilden av en fiende.
Berätta om verket En känsla av krig och hur idén till det växt fram
För biennalen har jag producerat en installation. Verket heter “En känsla av krig”. Det som har visats på Rödbergsfortet är ett slags utväxt av ett annat arbete, som kommer att bli ett hörspel, eller någon form av radioteater. Jag inledde arbetet på hörspelet för två år och ett halvt år sedan, och för två år sedan var jag i Boden för första gången med avsikten att samla material till det. Textmaterialet som ligger till grund för installationen i biennalen kommer så småningom att ges ut som ljudbok. Och en av tankarna bakom det är grundat i att jag jobbat som bibliotekarie och sett den lavinartade ljudboksutgivningen som ägt rum. De allra flesta röster som hörs om det är ofta väldigt kritiska, och det är jag också, mycket av den utgivningen som blir lidande av detta går inte att på något sätt överföras till ett talat medium. Däremot, eftersom jag kommer från musik- och ljudkonsthåll så tycker jag att det öppnar upp för ett spår som jag tycker på många sätt glömts bort i konstvärlden, den inlästa poesin och en poesi som är behandlad och manipulerad med ljudteknikens olika verktyg.
Jag har en lång bakgrund som musiker i någon mån, även om jag inte känt mig helt bekväm med att sitta och skriva låtar eller melodier och sådär. Det som har intresserat mig mer är liksom de konkreta vardagliga ljuden, de specifika ljuden som uppstår i vissa industrier eller yrken, särskilda yrkens klanger. En vän till mig, Simon Frank från Luleå, introducerade mig för ljudbearbetning på datorn när jag var tonåring. Så ljudskulpterandet är något jag sysslat med mycket, i datamiljöer. För biennalen har jag velat ta mig lite ur det. Det förinspelade och skulpterande, för att istället hitta sätt att alstra ljud av och med saker som finns inne på fortet. Och på något sätt ordna dem harmoniskt och liksom strukturera ljuden på något vis.
Du är ju inte uppvuxen i Boden just men har du något minne av att vara nära det landskapet och att ha en känslan av krig?
Absolut, jag är ju uppvuxen mellan Boden och Luleå, i en liten håla som heter Sunderbyn och runt om hela trakterna och även i Luleå, även om Boden utgör navet, så ligger det ju militäranläggningar. Under min uppväxt såg jag militärkonvojer, och jag var mycket i Boden eftersom jag hade släkt där och överallt i Boden så är ju närvaron av militären alldeles uppenbar. Jag minns också busiga cykelutflykter som tonåring till de övergivna och nedlagda forten.
Vad har du velat att besökare på Rödbergsfortet ska uppleva?
Vägledande för arbetet med ljudboken, var ett slags cut up metod, från en enorm textkälla bestående av militära handböcker, och instruktionsböcker över militär materiell etc. På samma sätt har jag med Rödbergsfortet velat hitta saker där, i själva byggnadens struktur och i det militära livet i Boden som sådant, och låta de komma till tals – föremål, historier, texter, film osv, och få dessa saker att tala med ett språk som inte det militära tillåter. Precis som inom alla övriga samhällsinstitutioner, så finns det, vid sidan av den rationella självframställningen, ett slags undermedvetet i militären. Något som det militära själv inte kan röra vid utan att underminera sin egen statsbärande legitimitet. Den utger sig för att vara ett slags yttersta garant för upprätthållandet av verkligheten som vi känner den, men för att detta ska fungera krävs ett framställande eller simulerande av denna verklighet. I många fall är det enda som skiljer militären från paranoikern att paranoikern inte har samma legitimitet att hemligstämpla anledningarna till varför hen menar sig förföljd. Med detta vill jag på något sätt profanera denna helgade statsfunktion, leka med den och, som man säger, “ta ned den på jorden”.
Och verket reflekterar den militära rationaliteten?
Vad jag har fokuserat på är var det här språket, den militära rationaliteten, krackelerar. Och försökt tala utifrån de blinda punkter som finns i dess genomrationaliserade och fullständigt logiska konstruktion, och visa hur det är ett språk fullt av paradoxer och logiska knutar som gör att det blir kompulsivt på ett sätt som inte har med själva rationaliteten att göra. Och en sådan punkt, som finns med i verket, men som har en större plats i ljudboken, är spionen. Det har jag undersökt på ett samtidigt ironiskt och allvarligt sätt - hur spionen utgör en logisk motor i miltärandet. När man försvarar sig som en nation, måste du alltid förutsätta att en fiende skulle kunna vara på plats och runt det aktiveras en hel apparat av bevakning av ingenting. Den där rörelsen har varit väldigt vägledande och alla de paradoxala skeenden som väcks ur det. Att tänka om det på det sättet är jag inte först med, en bok som kom till mig en bit in i processen är en inte särskilt jättebra roman av en italiensk modernistisk författare som heter Dino Buzzatti, boken heter “Tartaröknen”, och efter vad jag sagt nu om Bodens fästning kan man tro att boken handlar om den. Den handlar om någon form utav italiensk styrka som vaktar ett ökenmoln ur vilket det aldrig någonsin kommer något ur, i all oändlighet, på ett sätt som gör att man känner att tiden fullständigt löses upp på den platsen.
Vill du förklara begreppet “psykoakustiskt” som du använder?
Det är ingenting jag på något sätt är expert på, men ett psykoakustiskt fenomen är när något hörs men inte har något annat ursprung än vad som finns innanför den egna huden. Vissa effekter som till exempel blodets rörelse i kroppen som i vissa, absolut tysta, situationer faktiskt kan höras, eller hallucinationer, och jag skulle även vilja föreslå att tinnitus är ett psykoakustiskt fenomen. Det finns en del delar i verket som är inspirerade av en fruktansvärd film som heter “Gå och se”, en vitrysk film som handlar om nazisternas invasion av Vitryssland. Filmen följer en liten pojke som genom hela filmen flyr i panik. Bomberna och blodet och skiten och smutsen förföljer honom som en flodvåg. Vid ett tillfälle slår det ner en bomb alldeles i närheten av honom, en utav de mest fruktansvärda krigsscener jag har sett, och då liksom fasas de diegetiska ljuden ut och ersätts av pojkens tinnitus, hans desorientering, hur han försöker samla sig, och håller för öronen i panik och smärta.
Hur har det varit att arbeta i Rödbergsfortets speciella miljö, på en plats som parallellt är ett museum?
Sally Sundbom har varit väldigt viktig och behjälplig, men även guiderna på fortet. De har varit där med mig flera gånger innan arbetet med biennalen, och visat mig tilliten att släppa mig loss där inne själv. Nu har jag även fått ett par egna nycklar. På så sätt är det ett väldigt generöst museum, men de har ju inte överhuvudtaget någon erfarenhet av att någon lägger sig i och bearbetar deras samlingar på det sättet som jag gjort nu. Så det är nytt för dem, jag har inte varit i vägen för dem så de har inte märkt av mig så mycket. Jag vet inte, det känns som ett bisarrt och spännande samarbete, för det är två helt olika världar som kolliderar. Alla som arbetar där har bakgrund inom det militära och det är lustigt att tala med den typen av människor vars hela yrkesliv utspelat sig där. Trots att det är ett vanligt samtal, något praktiskt eller om vädret, så framförs det som en order. Både skrämmande och charmerande.
Först ville jag fullständigt bygga om deras egen utställning, men det gick inte. Men det finns enorma ytor som inte används i museiverksamheten, vilket passade väldigt bra in i hur det har blivit nu. Jag har liksom hittat ett perspektiv på det som knyter an till sprickor och det osynliga, ohörbara och omedvetna i kriget. Och det är dels generalernas mäss, generalens innersta kammare som utgör huvudsaklig utställningsplats. Och det passar in tematiskt.
