Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021

Information

Sista chansen att ta del av Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden

Onsdag 10 februari, kl 16~20 samt lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 12~16
Galleri Syster håller öppet. Grupputställning med Augusta Strömberg, Susanna Jablonski och Ana Vaz.

Torsdag 11 februari– söndag 14 februari, kl 12~16
Havremagasinet länskonsthall i Boden håller öppet. Grupputställning med Beatrice Gibson, Susanna Jablonski, Birgitta Linhart, Fathia Mohidin, Charlotte Posenenske, Tommy Tommie och Danae Valenza.

Lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 14~18
Det gamla fängelset Vita Duvan håller öppet med Maria W Horns hyllade Elektroakustiska komposition "Den vita duvans lament"

Lördag 13 februari, kl 15~19
Konstnären Markus Öhrn och poeten David Väyrynens ljudinstallation "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå. Lyssna till ljudsatta vittnesmål av den äldre generationens tornedalskvinnor.

Boka gärna ditt besök via Billetto. Drop in i mån av plats!

För er som inte har möjlighet att ta del av Luleåbiennalen på plats arrangeras också en avslutningshelg online med en fullspäckad radio-show) ledd av biennalens curatorer. Här kommer du kunna ta del av konstnärsamtal, ljudverk och specialskrivna essäer!

Luleåbiennalens utställningar på Norrbottens museum, Luleå konsthall, Välkommaskolan i Malmberget och Silvermuseet i Arjeplog förblir stängda.

Ruth Berlau och arbetarteatern
Ingela Johansson

Ruth Berlau, som regisserade Vad kostar järnet? i Sverige, träffade Bertolt Brecht i Danmark. I självbiografin Living for Brecht: The Memoirs of Ruth Berlau beskriver hon sitt eget engagemang för arbetarteatrar i sitt hemland och det inflytande det ska ha haft på Brechts fortsatta verksamhet. Det skulle också visa sig att det var genom samarbeten med arbetarteatern och amatörteatern som Bertolt Brecht var som mest verksam under sin fortsatta exilperiod i Sverige. Förutom Vad kostar järnet? som spelades på Tollare folkhögskola 1939, samarbetade Brecht även med Amatörteaterns Riksförbund i Västerås. De senare realiserade en pjäs kring det spanska inbördeskriget, skriven några år tidigare, 1937, Fru Carrars Gevär.

Ruth Berlau kom i kontakt med Bertolt Brechts arbete när hon 1930 spelade Anna Balicke i hans drama Trummor i natten. Berlau var vid den här tiden elev vid Det Kongelige Teaters elevskole och begick denna debut i egenskap av skådespelare på Per Knutzons Forsøgsscenen. Berlau grundar sedan tillsammans Knutzon och Lulu Ziegler det fria kommunistiska Revolutionært Teater 1932.(1) Något år senare träffar Berlau Brecht i Skovbostrand och tar utan hans vetskap med sig hans drama Modern för att sedan översätta och sätta upp det vid Revolutionært Teater 1935. Pjäsen bygger på Maxim Gorkijs roman En mor från 1905 och beskriver en mors revolutionära radikalisering. Det är ett experimentellt och till stora delar tonsatt så kallat ”lehrstücke”, lärospel. Berlau får tveklöst efter hand en mer framträdande roll i Danmarks första arbetarteater och söker stöd hos Brecht i egenskap av lärare. Inledningsvis rör sig deras mellanhavanden om översättning, men så småningom blir utbytet kring regi och produktion mer och mer framträdande.

Brecht var erkänt beroende av kollektiva arbetsprocesser och får under exilen i Skandinavien allt svårare att samla människor kring sitt teaterarbete. Elisabeth Hauptmann, Margarete Steffin och hans hustru Helene Weigel är namn på kvinnor som i större eller mindre utsträckning på ett markant sätt varit inbegripna i Brechts verksamhet som författare, dramatiker och regissör. I Danmark ansluter Ruth Berlau och blir även hans älskarinna.

I Herbert Grevenius Brecht: liv och teater framstår Berlau som den som introducerar Brecht till den danska kultursocieteten. Här finns en krets av kända tecknare, skådespelare och författare. Enligt Grevenius har Berlau en artikulerad och utpräglad roll. Journalisten Sture Bohlin beskriver henne som en eldfängd kvinna på motorcykel iförd svart smokingdräkt, silkesstrumpor och högklackade skor. Skådespelaren Naima Wifstrand uppmärksammar att hon kör runt i Brechts Ford i en sliten skinnjacka. Brecht får möjlighet att handgripligen göra teater igen efter många år, i Köpenhamn får han tillgång till Revolutionært Teater, där såväl amatörer från arbetarklassen som yrkesskådespelare ingår.

I Living for Brecht: The Memoirs of Ruth Berlau gestaltar Berlau hur Brecht samlar material genom att människor återberättar egna och andras historier och levnadsöden för honom. Av sig själv och andra har hon beskrivits som en orädd person, ”hands-on” och en förtrogen kommunist med en äkta och djupt känd empati för den arbetande klassen. I sin självbiografi skildrar hon hur hon och Brecht 1937 deltar i en författarkongress som får sin fortsättning i Madrid. Brecht åker hem och Ruth Berlau engagerar sig på ett allt mer påtagligt sätt i det spanska inbördeskriget.

Hon återvänder till Danmark och Brecht uttrycker besvikelse över att hon inte kan redogöra för de mer övergripande politiska sammanhangen, vilket är av större intresse för hans arbete. Det Berlau framför allt säger sig ha förmågan att förmedla är det enskilda ödet, det individuella lidandet hos dem som på olika sätt drabbats av kriget.

Herbert Grevenius beskriver det emellertid i sin bok som att denna resa var mer arbetsrelaterad än vad Berlau ger sken av i sina memoarer. Ruth Berlau skulle ha åkt i syfte att göra research inför arbetet med Fru Carrars gevär, men gick istället ut i fronten med gevär i hand.

Hjälpt av Berlaus efterforskningar skrev Brecht tillsammans med Margarete Steffin sedan pjäsen och den handlar, precis som Modern, om en kvinna som lämnar passiviteten för den gemensamma kampen. Efter att tidigare ha förhindrat sina söners deltagande i kriget, tar hon, vid en avgörande vändpunkt i slutet av pjäsen, till vapen och marscherar ut till fronten.

Med det uttalade syftet att stödja den republikanska sidan i det spanska inbördeskriget, satte Ruth Berlau upp Fru Carrars gevär på den socialdemokratiska Arbejdernes Teater 1937 och på Borups Højskole 1938 med blandad skådespelarensemble från Arbejdernes Teater och Revolutionært Teater.

På olika orter i Sverige satte skilda regissörer, däribland Ruth Berlau, upp pjäsen. 1938 hade den svensk premiär på Odeonteatern i Stockholm, i regi av Hermann Greid. På ett fotografi från Odenteatern i Grevenius bok, ser man Brecht omgiven av Naima Wifstrand, Carlo Derkert, Berlau och ett antal andra personer. Året därpå sattes dramat upp av den tyska skådespelaren och regissören Curt Trepte, som arbetade som instruktör för Västeråsamatörerna. Uppsättningen framfördes sedan i flera städer, bland annat på en friluftsteater i Eskilstuna Folkets park under Socialdemokraternas ungdomsdagar.

I samband med framförandet uttalar Brecht följande:

Alltsedan jag sysslade med amatörteater i Berlin har jag varit intresserad av den formen av teater. En vanlig yrkesskådespelare har ju inte mycket kontakt med vardagslivet i butiker och fabriker, med massorna och arbetslivet.

Berlau skriver i sina memoarer att hon hade svårt att översätta Brechts originalmanuskript av Modern och Fru Carrars gevär. Om hon lyckades läggas sig nära något som kunde uppfattas som att det närmade sig en tekniskt tillfredsställande eller ännu hellre fulländad tolkning av Brechts språk, upplevde hon att resultatet blev platt. Först genom att skådespelarna själva justerade språket efter hand vid repetionerna, blev det levande igen. Genom själva praktiken och prövandet av texten realiserades manuset på allvar. Översättningen av Modern korrigerades under det att de agerande uttalade sina repliker, berättar Berlau. Det är lockande att föreställa sig hur repetitionerna av agitprop-pjäsen Vad kostar järnet? gick till. Justerades replikerna allt eftersom när Berlau regisserade? Och hur kom det komiska elementet att förstärkas på ett så kraftigt vis? Ämnet var högst allvarligt, men att kunna skratta var livsviktigt.

Jag började arbeta med några medlemmar i en svensk socialdemokratisk arbetarteater, och Brecht deltog sedan för att hjälpa oss. I hans händer förvandlades vårt agitpropspel till något närmare en slapstick-komedi. Brecht insisterade på att håret på skådespelaren som spelade järnhandlaren skulle få stå ut som på en clown. Vi lyckades med hjälp av en peruk.
– Ruth Berlau (min översättning)

~
Not:

  1. Olika källor anger olika grundare av den fria kommunistiska Revolutionært Teater, de som nämns i A Cultural History of the Avant-Garde in the Nordic Countries 1925–1950 är Per Knutzon, Lulu Ziegler och Ruth Berlau.


    Litteratur:

    Bertolt Brecht, Journals 1934~1955, London: Routledge, 1993.
    Ruth Berlau, Living for Brecht: The Memoirs of Ruth Berlau, red. Hans Bunge. Övers. Geoffrey Skelton, New York: Fromm International Publishing Corporation, 1987.
    Herbert Grevenius, Brecht: liv och teater, Handbok till Radioteaterns huvudserie 1964/65, Halmstad: Sveriges Radio, 1964.
    ”Passiviteten blir Europas undergång”, Eskilstuna-Kuriren, 1939~08~07.
    ”Senora Carrars gevär”, Eskilstuna-Kuriren, 1939~08~07.
    Benedikt Hjartarson, Andrea Kollnitz, Per Stounbjerg, och Tania Ørum. A Cultural History of the Avant-Garde in the Nordic Countries 1925~1950, Leiden: Brill / Rodopi, 2019.
    ”Ruth Berlau (1906~1974)”, Dansk Kvindebiografisk Leksikon.
    https://www.kvinfo.dk/side/170/bio/128/

Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.

Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Även DeKonstruktion handlar om plats: en serie program som utspelar sig i Malmberget. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar. Vävda sånger har producerats i samarbete med Statens konstråd.

Lyssna, begrunda, njut!