När jag anländer med nattåget till Gällivare är det varmt. Det är en sommar vi kommer minnas. Om några år berättar någon kanske att det var 30 grader nästan hela juli. På träden och buskarna hängde löven likt torra disktrasor tills de, några veckor senare, lossnade som om det vore höst. En del träd tappade till och med sina grenar. Någon kommer säga att man varken kunde tänka eller arbeta, men att man ändå var tvungen, trots att fälten och hagarna var uttorkade och de öppna kontorslandskapen varmare än utomhus. Och ingen kommer glömma hur regnet uteblev när skogen brann som allra värst. Farmor säger att det har varit varmt för länge. Berättelserna kommer att se olika ut men det kollektiva minnet ska i framtiden tala om värmen. Redan innan jag åker till Malmberget bestämmer jag mig för att ta mig upp på berget med cykel. Vara nära inpå alla de platser jag undrar om vi kommer minnas. Det är en märklig vetskap att bära på, att allt snart är borta. På vägarna i mellanområdet mellan Gällivare och Malmberget säger jag det högt för det kommer som en överraskning:

– Jag minns inte att det luktar så här mycket skog.

Doften av skogen som försvann ur minnet fortare än parfymerna vi använde under högstadiet och gymnasiet. CK One eller Tommy Girl. Kanske blev det så för att skogen alltid bara fanns där, och jag inte kan erinra mig en början eller ett slut till dess doft. Kroppen kan utan ansträngning alla vägar och genvägar, men i Malmberget befinner sig flera av dem innanför det rasriskstängsel som återkommande expanderar och stänger inne mer och mer mark. Stängslet inhägnar den 200 meter djupa och 21 hektar stora Gropen, som separerar den östra delen av samhället från dess centrum i nordväst. Ett enormt hål, knappt synbart från marknivå, rakt ovanför en av bergets drygt 20 malmkroppar.

Under 1600-talet, långt innan järnvägen nådde Malmberget, upptäckte samer de första malmfyndigheterna som senare plockades i små dagbrott alldeles norr om Gropen och transporterades vidare via ren och ackja[1]. Innan gruvsamhället och järnvägen etablerades fanns här en annan plats, som människor på olika sätt fick lämna. Även de som stannade kvar blev snart utan platsen som tidigare var. Framåt mitten av 1900-talet startade den mer storskaliga gruvbrytningen med sprängningar i underjorden. De håligheter som uppstod där malmen togs ut fick sedan bergmassan ovanför och vid sidan av att sjunka ner och fylla tomrummen. Sakta närmade sig hålen jordens yta. I slutet av 1960-talet började LKAB, för att undvika att mängder av mark föll ner i underjorden, att frakta bort ungefär 30–40 meter av de övre jordlagren i området. Under nyårsnatten 1971 rasade marken in och Gropen var ett faktum.[2]

I boken Post-industrial Landscape Scars använder sig kulturgeografen Anna Storm av ärret som metafor för att beskriva de platser som på ett eller annat sätt blivit märkta av olika typer av industrier. Storm menar att Malmberget, som fortfarande har en verksam gruvindustri, skiljer sig från de postindustriella samhällen där industrierna är nedlagda. Det är tiden som är skillnaden, landskapets motstridiga läkeprocesser och rörligheten. Platsen representerar på grund av de specifika omständigheterna inte enbart det förflutna, men utsikten mot framtiden grumlig.[3] Det tar tid för såret att läka, när allt rör på sig.

Mycket av det jag tror mig minnas omformuleras när jag rör mig runt i samhället. Högt upp på berget, bland de gamla trähusen i området Kilen, måste jag leta efter någon att fråga om vägen till Malmbergets centrum. Gatorna och stigarna är inte desamma som förr. Såret kliar. Men det är inte bara jag som är annorlunda – som kommer ihåg fel och inte längre känner igen mig eller platsen – också landskapet vittnar om en långvarig och pågående förändring. I denna likhet oss emellan finns någon form av tröst. Det är som att det egentligen inte spelar särskilt stor roll, det jag fram tills denna punkt trodde mig veta eller minnas om hur det var och är, här. Eller hur jag var och är, här. Den mörka håligheten i marken frigör och ger utrymme för fragmentariska berättelser om det som varit och det som framöver kan komma. Kronologin lyser med sin frånvaro, men jag får känslan av att det är okej. Jag har inte kommit hit för att skriva historia.

I skådespelaren, manusförfattaren och regissören Mattias Franssons radioserie Pojken som aldrig slutade gräva[4] (2016) har ett hål i marken utopiska potentialer. Serien utspelar sig i en liten by i Västerbotten. En dag när 9-åriga Johan springer genom skogen hittar han en spade som står lutad mot ett träd. Han tar spaden i sina händer och börjar gräva. Timmar, dagar, månader går och Johan fortsätter gräva.

– Sluta gräv nu, Johan!
– Johan, det är mat nu!

Efter en tid ansluter fler och fler människor till grävandet. En av butikerna i byn säljer under ett års tid över 700 spadar.

– Det kändes ju bättre när vi grävde. Alla hade som samma mål, alla ville ju nånting.

Hålet i skogen blir allt djupare och till slut bosätter sig en del av människorna som gräver nere i avgrunden. De inviger ett torg och öppnar butiker, sjukstuga och pizzeria. En halv dag sägs det ta att komma ner till botten. Uppe vid kanten av stupet formas en samlingsplats för människorna som fortfarande lever i byn hundratals meter ovanför. Hålets dragningskraft är stark.

– Jag är här för att försöka hitta, ja… Hitta svar och du vet, när man blickar ner här så får man ju kontakt med nånting… Nånting oändligt.

I Malmberget har Gropen slukat delar av det samhälle som en gång var. Jag trodde att jag kommit hit för att hämta någonting jag tappat, kanske glömt, men jag har kommit för att gräva. I centrum står Dannes Gatukök tomt, precis som de flesta andra restauranger och butiker. Det 11 våningar höga Focushuset, där mormor och morfar under några år bodde, är slitet men vackert. Alla trapphus som doftar av gammal cigarettrök är för mig just det här trapphuset, alla cigaretter som röks är det morfar som håller i trots att han för länge sedan slutade röka och inte längre är vid liv. De spruckna asfaltsvägarna som fortsätter innanför rasriskstängslet slutar plötsligt där stupet mot Gropen tar vid. Kanske har de som levt hela sina liv i Malmberget drivits till att acceptera såväl platsens som minnets föränderlighet. Storm menar att LKAB:s tydliga dominans i samhället har resulterat i en brist på artikulerade och delade åsikter bland befolkningen.[5] Instabiliteten är en del av allt. Den ekar i samtalen. Den är ett med ilskan, förhoppningarna och marken.

Jag kan inte se Gropen ordentligt. Rasriskstängslet hindrar kroppen från att komma tillräckligt nära och blicken förmår inte tränga igenom de träd och buskar som växer vilt där innanför. Det sägs att den syns allra bäst från ovan. Vyerna av Gropen i Malmberget och Aitikgruvans dagbrott utanför Gällivare visar ett naturens sår, orsakat av den massiva exploateringen av mark. Industrin som förbrukar jorden, föder invånarna och tvingar undan urbefolkningen. I publikationen Vid kanten av Gropen: Människors upplevelser av att bo i Malmberget idag (1995) återger Karin Johansson de samtal hon fört med människor om livet vid Gropen. Under ett av mötena säger Malmbergsbon Marie Ridderström:

– Det är som Moder Jord på något sätt. Man öppnar hela jorden. Det är nästan som efter en svår förlossning. Moder Jord blir skändad och man plockar ut det som är värdefullt ur henne. Sen lämnar man Modern kvar att dö, kanske. Sen ska malmen ut i världen. Järnet blir till nytta för många, men det görs ju dåliga saker av järn också. Det blir vapen och ammunition till exempel.
(...)
– Gropen påminner oss om alltings förgänglighet. Det förkortar våra livsperspektiv. Man får en förhöjd livskänsla av den. Det är som att bo granne med döden.[6]

Bara några hundra meter från rasriskstängslet, där vägarna Norra Kungsallén och Majorsgatan möts, bodde jag de tio första åren av mitt liv. Lupinerna har kommit hit för att ta över, de växer i och utanför trädgården på en av granntomterna. När jag tittar in genom fönstren ser jag rakt genom huset. Alla möbler, lampor och gardiner är borta. Människorna som tidigare bodde här har flyttat ut. Förmodligen har de blivit uppköpta av LKAB och bor i ett annat hus i det nya området Repisvaara eller någon annanstans i grannsamhället Gällivare. Bit för bit avvecklas Malmberget och LKAB räknar med att evakueringen och samhällsomvandligen ska vara slutförd vid 2032.[7] Här och där runt om i samhället står villor tomma. Känslorna är ambivalenta. Den förhöjda livskänslan är inte det mest kännbara för alla. Ibland finns det annat som står i vägen, som är mer akut. En del av samhällets invånare kan ännu inte flytta från sina hus, trots att allt de vill är att lämna Malmberget. Skalven från sprängningarna i gruvan skapar rädsla. Sängar rör på sig, väcker den som sover, och många oroar sig för att att huset man bor i när som helst ska braka samman. I ett reportage från Sveriges Radios Ekot (2012) berättar Kurt Hansson:

– Vi är ju fångar i vårt eget hus, det går inte att sälja det, och få vettigt pris så att man kan köpa något annat. Det liknar ju en stor hundgård. Vem vill bo i en hundhage? Man blir ju förbannad att de får hålla på såhär med oss. De borde ju flytta bort hela Malmberget, så vi slipper eländet.[8]

Planen för evakueringen är omfattande då nya områden måste anläggas och bostäder byggas. Sedan 2012 har fler människor evakuerats, men många bor fortfarande kvar. Kvarteren vid mitt barndomshem kommer inom ett par år att befinna sig innanför stängslet. För andra områden tar det längre tid än så. Från gatan ser jag att rullgardinen i mina föräldrars gamla sovrum fortfarande hänger kvar. Det är nästan som att någon utifrån har kommit för att påminna mig om vad jag borde känna inför att mitt barndomshem snart inte finns kvar. Även om jag inte visste det när jag var yngre, vet jag nu att det som en gång var mitt hem bitvis började försvinna redan när vi flyttade därifrån, och mer främmande blev det allt eftersom tiden gick. Det är dags att byta ut rullgardinen. När jag cyklar från platsen tänker jag på den stora hängbjörken, som växer utanför fönstret till rummet som en gång var mitt, och hoppas att den ska klara sig undan allt.

Några dagar senare sitter jag i bilen i Luleå, drygt 25 mil från Malmberget. Utanför passerar SSAB:s stålverk dit malmen via långa malmtåg transporteras från bland annat gruvan i Malmberget. Marie Ridderströms uttalande om järnets användningsområden gör sig påmint. Genom tiderna har Tyskland varit en av Sveriges största kunder av järnmalm. Under andra världskriget stod den svenska malmen för drygt 25 procent av konsumtionen i dåvarande Tyskland. I slutet av 1930-talet gick majoriteten av exporten dit. Eftersom den svenska malmen dessutom hade en ovanligt hög järnhalt, kunde de tyska stålverken spara in på såväl arbetskraft som kapacitet i masugnarna.[9] Det var från hamnen i Luleå som malmen sedan transporterades vidare till Tyskland. Även från andra änden av järnvägen, i Narvik i det nazistockuperade Norge, skedde transporterna. Många protesterade mot de svenska tågen som under kriget fraktade såväl tysk militär som järnmalm. Men trots protester från de allierade och andra håll fortsatte Sverige under andra världskriget att sälja stål till Tyskland. Stålet som stärkte den tyska krigföringen och påverkade hela krigets utveckling.[10]

Min bror säger att sjön som ligger i anslutning till stålverket alltid är kring 20 grader. Fiskarna som lever där sägs blir stora snabbare än fiskar som lever i andra vattendrag i området. Pappa säger att när han körde in malmtågen för avlastning kunde han, om han lade handen mot lokets fönsterruta, känna värmen från verket. Jag minns när jag åkte i tåget tillsammans med honom från Luleå upp till Gällivare, och hur det enda spåret som fanns kvar av renarna som på vägen ner blivit påkörda av loket, var köttslamsor och blod som färgat snön röd. Framåt våren smälte snön.

Jag gräver, utan att veta exakt vad det är jag letar efter, men jag närmar mig. Malmberget finns i kroppen och såret som kliar är inte bara i marken utan också på ytan av huden. 2001 hade LKAB en vision om att fylla igen Gropen och lindra de spår och sår i landskapet som gruvbrytningen orsakat. Men logistiken var svår och dammet från fallande stenblock och gråberg som dumpades ner i hålet spred sig som ett täcke över samhället. Allt blev smutsigt och under tiden den ena sidan av såret plåstrades om, började den andra bitvis att växa sig större. Som att naturen vägrade dölja allt den blivit utsatt för.

2009 avbröt LKAB arbetet. Hålet kunde inte fyllas.

[1] En ackja är en samisk släde som dras av en ren.
[2] Norrländska Socialdemokraten, “Gamla Gropen lever upp igen”, 2012~03~22, http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/gamla-gropen-lever-upp-igen-6803172.aspx (Hämtad 2018~07~02)
[3] Storm, Anna, Post-industrial landscape scars [Elektronisk resurs], New York, New York, 2014[2014], s. 154.
[4] Pojken som aldrig slutade gräva finns i två delar att lyssna till på Sveriges Radios hemsida.
Del 1: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/719749?programid=3171
Del 2: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/719750?programid=3171
[5] Storm, 2014, s. 153.
[6] Johansson, Karin, Vid kanten av Gropen: människors upplevelser av att bo i Malmberget idag : en nutidsdokumentation, Gällivare kommuns folkbibl., Malmberget, 1995, s. 12.
[7] LKAB, “Två samhällen blir ett”, 2017~08~27, https://samhallsomvandling.lkab.com/sv/malmbergetgallivare/tva-samhallen-blir-ett/ (Hämtad 2018~07~10)
[8] Sveriges Radio, “5 000 bor vid gruvgrop som rasar i Malmberget”, 2012-11-04, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5334372 (Hämtad 2018~07~02)
[9] Fritz, Martin (red.), En (o)moralisk handel?: Sveriges ekonomiska relationer med Nazityskland, Forum för levande historia, Stockholm, 2006, s. 153–154. https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-2-en-omoralisk-handel.pdf (Hämtad 2018-07-12)
[10] Storm, 2014, s. 25.