Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021

Information

Sista chansen att ta del av Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden

Onsdag 10 februari, kl 16~20 samt lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 12~16
Galleri Syster håller öppet. Grupputställning med Augusta Strömberg, Susanna Jablonski och Ana Vaz.

Torsdag 11 februari– söndag 14 februari, kl 12~16
Havremagasinet länskonsthall i Boden håller öppet. Grupputställning med Beatrice Gibson, Susanna Jablonski, Birgitta Linhart, Fathia Mohidin, Charlotte Posenenske, Tommy Tommie och Danae Valenza.

Lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 14~18
Det gamla fängelset Vita Duvan håller öppet med Maria W Horns hyllade Elektroakustiska komposition "Den vita duvans lament"

Lördag 13 februari, kl 15~19
Konstnären Markus Öhrn och poeten David Väyrynens ljudinstallation "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå. Lyssna till ljudsatta vittnesmål av den äldre generationens tornedalskvinnor.

Boka gärna ditt besök via Billetto. Drop in i mån av plats!

För er som inte har möjlighet att ta del av Luleåbiennalen på plats arrangeras också en avslutningshelg online med en fullspäckad radio-show) ledd av biennalens curatorer. Här kommer du kunna ta del av konstnärsamtal, ljudverk och specialskrivna essäer!

Luleåbiennalens utställningar på Norrbottens museum, Luleå konsthall, Välkommaskolan i Malmberget och Silvermuseet i Arjeplog förblir stängda.

Min far, Flammans tidningsutbärare
Ett samtal med Lars Brännberg
Filip Forsberg "Röde Filip" chefredaktör på Norrskensflamman.
 Fotograf: Gustaf Holmström, 1940. Källa: Luleå stadsarkiv.
Norrskensflamman tisdag 5 mars, 1940. Fotograf: Anders Nyström, 2018
Källa: Norrbottens museums arkiv
Grunden till Norrskensflammans nedbrunna fastighet. T v kv Vesslan. Fotograf: Helmer Widlund, 1940. Källa: Luleå stadsarkiv

Luleå 22 maj 2018

Emily Fahlén: Attentatet mot Norrskensflamman 1940 och upprättandet av interneringslägren i Sverige under samma tid, är två historiska händelser som vi tycker är angelägna att reflektera på nytt, i en ny politisk tid. När vi har tittat på dokumentation och texter om dessa händelser har det mesta varit från 1970-talet, och överlag finns inte mycket skrivet. Idag finns i princip inga överlevande kvar, som satt i lägren eller upplevde tiden efter branden. Dig träffar vi i egenskap av son till en av de berörda. Vill du presentera dig och din ingång till de historiska händelserna.

Jag heter Lars Brännberg, är född 1943. Flammanattentatet ägde rum 1940, så det som jag säger här är hörsägen och minnen från det jag läst och så vidare. Det är ju också så att den här typen av händelser skapar myter som vandrar omkring, och en del är sant och en del är osant, det ligger i sakens natur. Jag är född i en arbetarfamilj som har varit politiskt aktiv i alla tider, Jonas Brännberg, som nu sitter i fullmäktige i Luleå tillhör fjärde generationen vänsterpolitiker i fullmäktige och kommunstyrelsen.

Källan till det mesta av det jag nu ska säga är min far som hette Allan Brännberg. Han växte upp i en religiös familj faktiskt, men tidigt så började han jobba på Flamman som tidningsutbärare, på mornarna far han ut på byggena och sålde lösnummer. Under den här tiden så blev han bekant med redaktören på Norrskensflamman som hette Filip Forsberg, han kallades Röde Filip och var pastorsson från Malmfälten, i Kiruna vill jag minnas. Han var en duktig agitator och folktalare – Han kunde få en sten att gråta. Det uppstod ett sorts mentorförhållande mellan Röde Filip och farsan, och det här är alltså bakgrunden till mina uttalanden här.

Hur beskrev din far den politiska stämningen under den här tiden, hur kan man förstå bakgrunden till attentatet mot Norrskensflamman?

Man måste ju börja med situationen i Sverige under 1930-talet. Det var ju hårda strider mellan kommunister och socialdemokrater, och arbetarrörelsens röster var ju totalt dominerande här i Norrbotten. Efter utbrytningen av vänster-socialdemokraterna mot slutet av första världskriget så gick partiorganisationen nästan odelat till väster-socialdemokraterna som då sedan blev det kommunistiska partiet. Detta blev senare en sektion av den kommunistiska tredje internationalen. Under 1930-talet, förstärktes motsättningarna mellan kommunister och socialdemokraterna i länet som en följd av det så kallade Saltsjöbadsavtalet(1), där socialdemokraterna ingick i ett formellt kontrakt med storfinansen. Kommunisterna höll allt för länge fast vid en klass mot klass-politik som senare skulle visa sig vara ganska destruktiv – Den gjorde det möjligt för fascismen att växa fram. Under upprustningen i slutet av 1930-talet blev det allt mera klart att Tyskland satsade på ett krig och det framgick av Hitlers ”Mein Kampf”, också att han siktade på att anfalla Sovjet. Därför kom de politiska motsättningarna att skärpas allt mer, ju närmare kriget man kom. Och så utbröt då vinterkriget i slutet på 1939 och Sveriges kommunistiska parti stödde Sovjets anfall vilket ledde till en väldigt stark hets mot kommunisterna. Den var speciellt påtaglig här i Norrbotten kan man säga. Hetsen nådde ju furiösa höjder, vilket jag hört det berättas om. I den här situationen ville den svenska militären rekvirera tryckeriet på Flamman, alltså helt enkelt ta över det med ett regeringsbeslut, men det gick regeringen emot. Min farsas åsikter var att det var detta som utlöste attentatet mot Flamman. Man ska ha klart för sig då att i den svenska statsmakten, i den djupa staten, fanns det starka nazistiska sympatier på många håll. I Norrbotten då främst, på regementena. Just efter första världskriget pågick stridigheter framförallt i Baltikum mellan tyska frikårer och de röda om makten över de baltiska staterna. Här fanns en grupp svenska officerare som kallades “1905 års män”, bland annat en man som hette Archibald Douglas, som senare blev chef för Bodens militära organisation. Han uppfattades som en ledande nazist här i Norrbotten. Den ideologiskt ledande nazisten i Sverige under 1930-talet, Per Engdahl, var en ofta sedd föreläsare på Bodens officersmässar.

Din far hamnade också i interneringsläger under den här perioden?

Jo, han inkallades som om det vore en vanlig militärtjänst men överfördes sedan till det som militären kallade ”arbetskompani”. Detta var i praktiken ett sorts koncentrationsläger. Koncentrationsläger har ju två varianter i nazisternas terminologi; arbetsläger och dödsläger. Alla under rubriken koncentrationsläger. Storsien är egentligen det enda läger som det pratas om, men det fanns många läger. Flammans redaktörer hamnade i Storsien. Det sa bara tjoff! Den enda som klarade sig var Röde Filip, han tordes de inte ge sig på, de var skiträdda för honom, för att han hade talets gåva.
Farsan satt ju på ett sånt läger fast i Västerbotten utanför Vindeln. Han berättade en del om det. Nästan alla som var där var kommunister, vänster-socialdemokrater fanns det några, och faktiskt en folkpartist. Han var, enligt farsan, skiträdd. Alla var nog lite rädda - för att om ett tyskt anfall kom så skulle livhanken på de som satt i lägret vara första bjudvara. I Storsien har det berättats om att man fick gräva skyttevärn som var två meter långa, en och åttio djupa och en meter breda. Det vill säga gravar. I lägret som min far satt i fanns där en konsumföreståndare och han organiserade ett marketenteri på lägret. Alltså ett fik, där man sålde varor och bjöd på kaffe. Det gjorde att det kom en jävla massa bassar från andra förläggningar som fanns i trakten, så det blev en samlingsplats för hela området. De tjänade också pengar så att dom kunde finansiera verksamhet av politisk art. De var så välorganiserade i lägret så att befälen inte tordes ge sig på dem och bryta upp aktiviteterna. Farsan satt först en omgång och for hem, sen åkte han in igen.

Attentatet på Norrskensflamman kan ses som en slags kulm på de spänningar som rådde i Norrbotten under den här tiden. Vad hände strax efter händelsen?

Det var alltså fem människor som dog i attentatet. De bodde i fastigheten. Och hur upptäcktes då detta? Jo det var en servitris på stadshotellet i Luleå som blev åhörare till ett överförfriskat planeringssamtal bland de här terroristerna, strax före sprängningen. Hon tog efter attentatet kontakt med polismyndigheten och även med kommunistiska partidistriktet för att berätta vad hon överhört. Flamman kom ut bara ett par tre dagar efter sprängningen med hjälp av hyrd presskapacitet från annat håll, och eftersom de visste vilka som hade suttit med på det här planeringsmötet på Stadshotellet så öppnade de med rubriken: “Är det sant Herr Stadsfiskal?” De tog alltså berättelsen från servitrisen och presenterade den som frågor i offentligheten till Stadsfiskalen Ebbe Hallberg. Ebbe Hallberg blev efter några veckor anhållen som misstänkt, och hans vittnesmål utgjorde underlaget för att anhålla de andra attentatsmännen. Norrbottens-Kuriren skrev att Hallberg var sinnessjuk, och NSD (norrländska socialdemokraten) skrev att branden var en parallellhändelse som kommunisterna själva troligen stod bakom. Det vill säga att någon skulle ha tänt eld på huset efter sprängningen. Men i ett tryckeri finns ju rengöringsvätskor och så vidare som är ganska brandfarliga, så det är inte undra på att det blev en explosionsartad utveckling av branden.
I samband med begravningen samlades tusentals lulebor och tillresta norrbottningar nere vid södra hamnen, de skulle gå med kistorna på bårvagnar. De började marschera men när de kom till en tvärgata till Kungsgatan stod Stadsfiskalen Ebbe Hallberg där med några konstaplar och lät täten på processionen passera, sen skar de av tåget, så att alla de tusen som stod bakom inte skulle få vara med. Men de sprang ju runt kvarteret naturligtvis och anslöt. Min mamma var kistbärare till ett barn som dog, Torgny Granberg. De omkomna vilar nu på Innerstadens kyrkogård i det nordvästra hörnet. Det är en väldigt pampig gravsten med en skrift, om den nu finns kvar, det var minst 20 år sedan jag var där.

Lars Brännberg är Luleåbo och pensionär, född mars 1943. Han har arbetat som byggnadsarbetare, på en mack, som ingenjör i anläggningssektorn och efter det som ombudsman på VPK. Under de sista yrkesåren arbetade han på NSDs taltidning med redigering och inläsning.

Not 1. Saltsjöbadsavtalet var ett avtal som tecknades 1938 mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen (nuvarande Svenskt Näringsliv). Avtalet slöts med syfte att parterna skulle reglera förhållanden och lösa konflikter på arbetsmarknaden utan statlig inblandning. Källa: lo.se.

Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.

Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Även DeKonstruktion handlar om plats: en serie program som utspelar sig i Malmberget. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar. Vävda sånger har producerats i samarbete med Statens konstråd.

Lyssna, begrunda, njut!