Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021
Sista chansen att ta del av Luleåbiennalen 2020: Tiden på jorden
Onsdag 10 februari, kl 16~20 samt lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 12~16
Galleri Syster håller öppet. Grupputställning med Augusta Strömberg, Susanna Jablonski och Ana Vaz.
Torsdag 11 februari– söndag 14 februari, kl 12~16
Havremagasinet länskonsthall i Boden håller öppet. Grupputställning med Beatrice Gibson, Susanna Jablonski, Birgitta Linhart, Fathia Mohidin, Charlotte Posenenske, Tommy Tommie och Danae Valenza.
Lördag 13 februari–söndag 14 februari, kl 14~18
Det gamla fängelset Vita Duvan håller öppet med Maria W Horns hyllade Elektroakustiska komposition "Den vita duvans lament"
Lördag 13 februari, kl 15~19
Konstnären Markus Öhrn och poeten David Väyrynens ljudinstallation "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå. Lyssna till ljudsatta vittnesmål av den äldre generationens tornedalskvinnor.
Boka gärna ditt besök via Billetto. Drop in i mån av plats!
För er som inte har möjlighet att ta del av Luleåbiennalen på plats arrangeras också en avslutningshelg online med en fullspäckad radio-show) ledd av biennalens curatorer. Här kommer du kunna ta del av konstnärsamtal, ljudverk och specialskrivna essäer!
Luleåbiennalens utställningar på Norrbottens museum, Luleå konsthall, Välkommaskolan i Malmberget och Silvermuseet i Arjeplog förblir stängda.
Vi försökte flera gånger att ta oss in i Belarus Förenade Fackförbunds museum, som är beläget på ett centralt torg i Minsk, inuti Fackförbundens Palats. Museet, som drivs av de officiella fackförbunden, är alltjämt hemligt och otillgängligt. Vi försökte ta oss in direkt från gatan, men utan framgång. Vi försökte skriva till ledningen för Fackförbundens Palats, en organisation som även driver en mängd andra verksamheter i anslutning till museet.
Det är helt enkelt omöjligt att ta sig in i detta museum på ett sätt som kan jämföras med andra normala institutioner. För att besöka Palatset krävs särskilda befogenheter. Det är dessutom otillåtet att besöka museet som privatperson, för att få tillträde måste du höra till en grupp. Skulle vi någonsin lyckas se salarna som sägs berätta fackens och arbetarrörelsens historia i Belarus? Administratören (möjligtvis den enda person som överhuvudtaget jobbar där) informerade oss prompt att det är Palatsledningen som ger besöksrättigheter. Vi fick höra att ”ni måste göra en ansökan för att organisera ett gemensamt gruppbesök”, ”ni måste samla en grupp på minst tio personer”, ”ni behöver få tillstånd av Palatsets chefsintendent”, ”ni kommer behöva betala fem rubel var”, ”vi hör av oss”. Sedan, efter ett utdraget och tröttsamt gräl la administratören helt enkelt på luren.
Jag ber vänligen om tillåtelse om ett besök
för en grupp på åtta till tio personer, till den 22 oktober, 2020, kl. 11:00 på morgonen.
Gruppen inkluderar kulturarbetare som vill
bekanta sig med facklig historia och arbetarrörelse i Belarus.
Administratören kontaktade aldrig oss som utlovat. Vi fick senare besked via telefon att hon hade smittats av coronavirus och inte ville offentliggöra något. Detta var hennes hemlighet och det var därför hon aldrig ringde tillbaks. Museet desinfekterades. Min mamma, som en gång i tiden varit biträdande ordförande i fackförbundskommittén ringde ett samtal till ledningen och blev varse om att det aldrig förekommit någon virusinfektion. De sa att de helt enkelt inte ville ta emot grupper ”från gatan”. Museet hör till Federationen ”så du kommer behöva en blankett från fackförbundskommittén för att komma in”. Kvällen därpå visade det sig att den huvudansvarige för Federationen höll på att förbereda den största samlingen till stöd för Lukasjenko sedan massdemonstrationerna hade börjat två och en halv månad tidigare och detta dagen innan generalstrejken. Generalstrejkvarseln gällde uppmaningar att avsätta presidenten, frige politiska fångar och ett omedelbart slut på polis- och statligt våld. Det är sannolikt att museiadministratörerna var oroliga för någon slags civil olydnadsaktion. Men hur kan ett museibesök där vi troligtvis skulle vara de enda besökarna ses som en provokation? Vad var det de dolde från oss? Vid dagens slut hade samlingen till stöd för regeringen ställts in.
Vad hade föremålen och dokumenten inne i museet berättat? Vad kunde de utställda föremålen och den guidade visningen visa oss? Kanske hade vissa av sakerna visat kritik mot fabrikschefer och kapitalister och pekat på utsugningen av arbetskraften. De kanske hade beskrivit solidaritet och visat på andra sätt att skapa allianser mellan arbetares kroppar och material. De hade kanske framställt kamrater som varit framgångsrika med att återerövra sin tid. Hade det hemliga museet lockat oss att, såsom Saidiya Hartman(1) talar om, ”kritiskt fantisera” kring historier om Rakov – kvinnosmugglarna, eller Narach-fiskarna i strejk?
Idag är vår enda tillgång till museet begränsad till ett fåtal lågupplösta bilderna man kan hitta på internet. Fabriksmuseerna som finns i anslutning till Zhodino och Soligorsk kunde vi inte heller besöka — de är skyddade från allmänheten och kan inte besökas “från gatan”. Därmed är inte bara återgivningar av produktionsförhållanden dolda från oss men även historierna om dess kamper. Officiella utställningar om högtidligheter med medaljer, gåvor och porträtt — dessa fördunklar olyckor, erfarenheter och organisationer. Vi trodde att vi skulle få socialismens historia, berättelser om fattigdom och svält, om de som arbetar för nöje och de som överger arbetet, om strejker och om att bilda solidaritetskedjor, om de som utför det osynliga arbetet, om maktförakt och om att erbjuda kamraten intill en hjälpande hand. Ett sådant museum hade varit flimrande: tillgängligt för alla närsomhelst men samtidigt förmöget att försvinna när det krävs och då bli hemligt.
Strejken ställdes aldrig in. På lördagen var det en kvinnomarsch, sedan, på måndagen, annonserades generalstrejken. ”En kvinnas arbete tar aldrig slut”. Men vad skulle hända om det tog slut på måndag?(2)
~
Noter:
Saidiya Hartman, Venus in Two Acts, Small Axe Journal, Indiana University Press, Number 26 (Volume 12, Number 2), June 2008. pp. 1~14
Denna text skrevs efter det misslyckade besöket till Fackförbunds och Arbetarrörelsens museum i Minsk, Belarus i oktober 2020 och publicerades på ryska i TransitoryWhite.
Alltsedan augusti har folk i Belarus revolterat mot orättfärdiga val, staten och polisvåld. Bland olika former av motstånd var strejker inom storindustrin och kulturföretag de mest kraftfulla verktygen för civil olydnad. Nu, i februari 2021, börjar arbetare få fängelsedomar för dessa motståndshandlingar. Till exempel Igor Pavarov, Aleksandr Bobrov och Yevgeny Govor, som arbetade vid Belarus Metallindustri i Zhlobin, har fått tre år respektive två och ett halvt för att ha deltagit i en gatublockad som bidrog till att tre produktionsugnar stängde ner 17 augusti 2020.
I februari 2021 kommer titeln till denna text bli titeln till en utställning på Hoast i Wien curerad av Aleksei Borisionok med Gleb Amankulov, Uladzimir Hramovich, Marina Naprushkina, Olia Sosnovskaya och ett specialbidrag av Valentin Duduk. Utställningen förkroppsligar föreställningen om ett hemligt museum för arbetarrörelsen. Det framställer en fragmenterad berättelse om arbetares arv, historiska strejker och samtida former av arbetsvägran i Belarus och andra platser. Utställningen öppnar 26 februari 2021 och stänger 21 mars 2021.
~
Översättning av Steven Cuzner.
Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.
Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Även DeKonstruktion handlar om plats: en serie program som utspelar sig i Malmberget. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar. Vävda sånger har producerats i samarbete med Statens konstråd.
Lyssna, begrunda, njut!